Svarta jorden
Svarta jorden kallas området mellan borgberget i söder och stadsvallen i norr som hyser lämningarna efter Birkas ”stadsbebyggelse”. Ett annat namn som tidigare ofta användes, framförallt av Björköborna själva, är Bystan eller Bystaden.
Området omfattar ungefär sex hektar i yta, räknat från den så kallade fem-meterskurvan som motsvarar den ungefärliga strandlinjen under vikingatiden och uppåt i landskapet åt sydost. Under årens lopp har flera utgrävningar ägt rum i Svarta jorden, för närmare information om vilka hänvisas till texten om arkeologiska undersökningar. På senare tid har också arkeologiska prospekteringar med markradar och magnetometer av Svarta jorden utförts och resultaten av dessa kompletterar på många och intressanta vis de som erhållits från utgrävningarna.
Vy över de nordligaste delarna av Svarta Jorden-området. Någonstans till höger i bild i det gula fältet utförde Hjalmar Stolpe arkeologiska undersökningar år 1878. Fotografiet är tagit uppifrån Stadsvallen. Foto: Jonathan Olsson/SHM.
Namnet Svarta jorden refererar givetvis till jordens utseende. Den är ställvis i det närmaste helt svart, sotfärgad och svärtad till följd av de stora mängder aska, kol och annat avfall – bland annat stora mängder koproliter (förstenat bajs) – som Birkassamhället producerade och på enklast möjliga vis gjorde sig av med under de drygt 200 år som verksamheten pågick. Birkaborna har onekligen haft ett visst avfallsproblem – åtminstone sett ur dagens perspektiv.
De stora mängderna avfall som ansamlats har emellertid gjort jorden mycket bördig och området har odlats alltsedan Birka övergavs och fram till senare hälften av 1800-talet. Av äldre lantmäterikartor framgår att området var indelat i tegar eller åkerlappar som brukades av olika hemmansägare. Under senare delen av 1800-talet så många som 15 stycken enbart i den nordvästra delen av området, närmast sjöstranden.
Jordens karaktäristika utseende och dess bördighet var något som tidigt tilldrog sig intresse även från andra än Björkös bönder. Så till exempel noterar Johan Hadorph det redan när han besöker Björkö på 1680-talet. Senare, år 1813, lät kemisten Jöns Jakob Berzelius göra en analys av insamlade jordprover för att klargöra innehållet och söka svaret på frågan hur det kommer sig att den är så bördig. En fosfatanalys utförd 1970 påvisade att jorden är basisk med ett ph-värde på 7,5, vilket är betydligt högre än genomsnittet för andra jordar och ovanligt för svenska förhållanden.
Sammantaget bidrar de ovannämnda faktorerna till att Svarta jorden uppvisar exceptionellt goda bevarandeförhållanden för fyndmaterialen, inte minst gäller detta ben- och hornföremål såsom till exempel kammar och nålar men även matavfall i form av obrända ben samt annat organiskt material. Under mer normala förhållanden med surare jordar och lägre ph-värde är ofta det organiska materialet helt förmultnat.
Till skillnad från Birkas många gravhögar så var Svarta jorden inte klassat som fornlämningsområde under de år som exempelvis Hjalmar Stolpe gjorde sina undersökningar i den. Juridiskt ansågs området som ”vanlig odlingsmark”, något som innebar att det stod var och en fritt att avtala med dess arrendatorer om att få gräva i den. Så skedde också, vilket ledde till en rättprocess mellan de antikvariska myndigheterna och en viss konsul Persson – som friades från åtal – men utfallet blev ändå att området fredades genom en ändring i 1867 års fornlämningsförordning.
Vad döljs i Birkas Svarta jord?
De utgrävningar som ägt rum inom Svarta jorden har varit av olika omfattning, allt ifrån små gropar eller långa schakt genomförda utan någon som helst, alternativt mycket lite dokumentation, till stora undersökningar genomförda med moderna undersöknings- och dokumentationsmetoder. Ändå är det en försvinnande liten del av Svarta jorden som har undersökts. Hjalmar Stolpes undersökningar uppskattas ha omfattat 4500 kvadratmeter och de som utfördes under 1970- och 1990-talen omfattade ”endast” omkring 450 kvadratmeter. Sammanlagt har alltså knappt 5000 kvadratmeter av Svarta jordens yta som totalt omfattar 60000 kvadratmeter berörts av arkeologiska undersökningar. De arkeologiska undersökningarna har således omfattat cirka åtta procent av områdets totala yta.
Strax nedanför buskarna centralt i bild låg tidigare Björköbönderna Sivert Björklunds och Erik Steffanssons norra gärden. Delar av gärdena var föremål för Hjalmar Stolpes undersökningar åren 1872 och 1873. Foto: Jonathan Olsson/SHM
Undersökningarna har visat att jorden – kulturlagret – på en del ställen är över två meter tjockt. Kulturlagret innehåller olika skikt staplade på varandra från tidsmässigt skilda skeden av Birkas bebyggelse, de äldsta ligger mot botten och de yngre ovanpå. Lagren innehåller mängder av föremål och framförallt stora mängder obrända ben vilket tillsammans gör Svarta jorden till ett av landets rikaste – kanske det allra rikaste – och rumsligt mest samlade arkiv över vikingatida materiell kultur. En uppfattning om fyndrikedomen ges av följande sammanställning: från undersökningarna på 1990-talet insamlades 77500 föremål, från de på 1970-talet 16000 föremål. Totalt drygt 90000 föremål påträffade inom 450 kvadratmeter! Härtill kan läggas benen – det osteologiska fyndmaterialet – som enbart från 1990-talets undersökning uppgår till 30000 poster, med en totalvikt på cirka sex ton!
Vy över de västra delarna av Svarta Jorden-området med Borgberget och den mäktiga Borgvallen i fonden. Foto: Jonathan Olsson/SHM
Undersökningarna på 1990-talet utfördes i den nedre delen av Svarta jorden, inte långt ifrån sjöstranden. Här påträffades och dokumenterades lämningar av en vikingatida bebyggelse med tätt liggande mindre trähus med väggar uppförda i skiftesverk eller lerklinande. Hustomterna avskildes från varandra av diken, vidjeflätade gärdesgårdar och, ibland, träbelagda smala gränder. De här husen har ibland fungerat som boningshus men många av dem var verkstäder. Bland annat påträffades resterna efter ett bronsgjuteri där det tillverkades spännen och andra smycken. Annat hantverksavfall vittnar om att det även arbetades med textilhantverk, kamtillverkning och pärlframställning. Bebyggelsen i den här delen av Svarta jorden var således till stor del en produktionsplats för en mängd olika hantverk.
Om verkstadsbebyggelsen med dess förhållandevis små hus är representativ för hela Svarta jorden och den yta som kringgärdats av stadvallen eller inte, är okänt. Mycket talar dock för att så inte är fallet. Helt klart är att det på andra platser förekommer andra, större typer av hus, bland annat uppe vid stadsvallen mot Hemlanden. De arkeologiska prospekteringarna med markradar har också avslöjat att det döljs en uppsjö av olika stora hus även i de mer centrala delarna av området. Det har också gått att konstatera att bebyggelsen vuxit i omfattning – inte bara på så sätt att yngre, nyare skeden förläggs ovanpå de äldre – utan även att den expanderat ytmässigt i sydöstlig riktning, något som föranlett ombyggnaden av Stadsvallen.
I de nordöstra delarna av Svarta Jorden finns flera stora så kallade odlingsrösen som vittnar om den tidigare uppodlingen av fornlämningsområdet. Det är ingen djärv gissning att påstå att de till sina största delar består av stenar som tidigare utgjorde grunder till husen i vad som en gång var Birka yngsta bebyggelse. Foto: Jonathan Olsson/SHM.
