Kungamakten

Under medeltidens första århundraden pågick ständiga strider om tronen. För att vinna egna fördelar samspelade kyrkan och kungamakten.

I kröningsakten bands de både parterna vid varandra genom förpliktelser om ömsesidigt beskydd. Kungen gav kyrkan jordegendomar och i gengäld blev kungen ”konung av Guds nåde”. I landslagen fastställdes under 1300-talet den valde kungens rättigheter och skyldigheter. Kungen hade rätt att ta upp skatter från sina underlydande, utfärda lagar, vara högste domare och utfärda så kallade privilegier. Rådet och höga riksämbetsmän bistod kungen i hans maktutövning. Perioder med stark kungamakt växlade med mycket svag kungamakt, där makten i själva verket låg hos rådet. Så småningom kom även representanter från de lägre stånden, borgare och bönder, att delta i mötesbeslut. Först på 1500-talet var det dock frågan om en verklig riksdag.

Olofs kröning. Kalkmålning från Danmarks kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson