Hjalmar Stolpe
1841-1905
Knut Hjalmar Stolpe föddes 1841 i Gävle som yngsta barn (av fyra) till föräldrarna justitieborgmästaren Carl Johan Stolpe och hustrun Katarina Vilhelmina Charlotta Eckhoff. Gift 1875 med hustrun Emmy, tillsammans fick de 1876 dottern Estrid, namngiven efter Olav Tryggvasons mor. 1860 blev Stolpe inskriven vid Uppsala universitet där han kom att studera zoologi, botanik och mineralogi/geologi för att 1870 avlägga en fil.kand examen i dessa ämnen. Det var också i egenskap av geolog han första gången året därpå i oktober 1871 besökte Birka. De kommande åtta åren, 1872-1879, liksom 1888-1890 och 1895 spenderar Stolpe ett antal månader varje år ute på Björkö med att utforska Björkös och Birkas fornlämningar. Mer om detta finns att läsa på sidorna nedan.
Hjalmar Stolpe.
Mellan åren 1881- 1896 genomförde Stolpe ett antal andra undersökningar av vad som kommit att bli ”klassiska” fornlämningslokaler, bland annat då båtgravfälten i Vendel och Tuna i Alsike.
Stolpes insikter i arkeologiämnet var vid tiden för hans första besök på Birka tämligen obefintliga. Han var geolog men betydligt mer intresserad av det nya ämnet jämförande etnografi än av arkeologi. Med hjälp av de digra fynden – inte minst det välbevarade benmaterialet – han grävde fram ur Birkas Svarta jord den första säsongen lyckades han ändå färdigställa ett manuskript och disputerade på en avhandling kallad ”Naturhistoriska och archaelogiska undersökningar på Björkö i Mälaren” i mars 1872. Avhandlingen omfattar endast ett dussintal sidor och fick ett medelmåttigt betyg: ”Icke utan beröm godkänt”.
Till de som inledningsvis var tveksamma till Stolpes arkeologiska kompetens och hans begynnande intresse för Birka hörde Hans Hildebrand och Oscar Montelius. Med faderns hjälp lyckades Stolpe dock engagera och vinna över ett antal högt uppsatta och inflytelserika personer (bl a naturvetaren Sven Nilsson) inom dåtidens akademiska och politiska värld och fick, via regeringsbeslut, uppdraget att ansvara för fortsatta undersökningar på Björkö. Han erbjöds också en docentur i nordisk arkeologi vid Lunds universitet som han accepterade, men aldrig tillträdde.
Parallellt med undersökningarna på Björkö påbörjade Stolpe 1878-1879 sin karriär inom etnografin. Framförallt intresserade han sig för ”naturfolkens ornamentik” och under åren gjorde han ett flertal studieresor till etnografiska museer i Europa där han kalkerade av föremål samt katalogiserade samlingar och gjorde diverse inköp. Vid en av dessa resor stannade han en längre tid i Leiden utanför Dorestad i Holland och slogs då av likheterna mellan Dorestads fyndmaterial och Birkas.
Mellan 1883-1885 deltog Stolpe som etnograf i den s.k. Vandisexpeditionen, en världsomsegling med ångfregatten Vanadis. Färden gick via Sydamerika, över flera av öarna i Stilla Havet till Japan, Kina, Thailand och Indien där Stolpe, efter att ha kommit ihop sig med fartygets befälhavare, valde att hoppa av expeditionen och fortsätta på egen hand. Under expeditionens gång införskaffades en stor mängd etnografiska föremål och dräkter och inte minst fotografier, som sedermera kom att bilda stommen i det etnografiska museets samlingar. Mindre känt och uppmärksammat är dock att Stolpe på uppdrag av Vetenskapsakademin även utförde ”antropologiska undersökningar” av lokalbefolkningarna. Undersökningarna inbegrep kraniologiska studier, dvs skallmätningar, samt andra slags uppmätningar, avgjutningar och fotografering.
I Ancon i Peru genomfördes också en arkeologisk undersökning av en indiansk gravplats. Tillsammans med fem indianska grävkarlar och den redan i dåtiden ökände gravplundraren George Kiefer grävdes tiotalet gravar inom loppet av tre dagar. Syftet var helt inriktat på samla föremål och mänskliga kvarlevor och någon dokumentation av gravarna gjordes aldrig. Då gravplatsen sedan tidigare varit utsatt för plundringar kunde Stolpe även lägga beslag på ett åttiotal andra löst liggande kranier samt föremål och mumier som tillsammans med allt annat skeppades hem till Sverige. Kranierna sålde Stolpe sedermera till vännen och anatomen Gustaf Retzius.
På det stora hela blev dock Vanadisexpeditionen och den efterföljande etnografiska utställning som Stolpe producerade hans akademiska och internationella genombrott som erkänd etnograf. Hans tillämpning av den typologiska metod som utvecklats av Hildebrand och Montelius för arkologiskt material på det etnografiska materialet rönte stor internationell uppmärksamhet. I Sverige var, och förblev han, mest känd som (självlärd) arkeolog – i ett internationellt perspektiv sågs han som en föregångsman inom etnografin.
Efter diverse fortsatta personstrider inom den akademiska världen hemmavid uppnådde Stolpe sina drömmars mål när han 1902 utnämndes som professor och intendent för en självständig etnografisk avdelning vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Lyckan blev dock relativt kortvarig och han avled i sitt hem i Stockholm i slutet av januari 1905.
Hustrun Emmy hyste önskemålet att låta gravsätta Stolpe bland övriga vikingatida gravar ute på Birka. Härav blev dock intet och jordfästningen gjordes istället på Solna kyrkogård.
