Skillnad på folk och folk

Det medeltida samhället beskrivs ofta som ett ståndssamhälle, eller så beskrivs det som ett feodalt samhälle. Vad innebär det egentligen?

Själva ordet feodalism skapades inte förrän efter medeltidens slut. Inte heller var feodalismen unikt för medeltiden i Europa. Liknande system fanns i den senantika godsekonomin i det romerska riket. Även i Japan utvecklades, oberoende av Europa, ett slags feodalt samhälle. Feodalismen innebär att samhället är utformat som en pyramid där alla styrs av ett system av tjänster- och gentjänster. En person, kanske kungen, kontrollerar ett stort stycke jord men har inte tillräckligt med resurser att försvara det. Då kan han förläna (låna ut) en bit av området till en annan man som har resurser men ingen jord. Den mannen kallas då vasall och har skyldighet att hjälpa sin kung om det blir oroligheter eller krig. Vasallen får alla inkomster från jorden, det vill säga bönderna som bor och brukar jorden där betalar sina skatter till vasallen. Vasallen kan sedan i sin tur skaffa undervasaller.

Längst ner finns bönderna som bär upp systemet ekonomiskt. Bönderna producerade livsmedel som försörjde alla. De stod i ett beroendeförhållande till dem som ägde jorden. För att få bruka jorden måste de betala en ränta som antingen kunde betalas i arbete (dagsverken), i produkter eller i pengar. De är livegna, det vill säga enligt lagen tvingade att stanna på det gods där de föds. Systemet blev instabilt när allt fler led blev inblandade. Dessutom blev det ofta uppror bland de livegna. I Sverige var feodalismen inte lika starkt utpräglad som i övriga Väst- och Centraleuropa. Trots att bönderna stod i ett beroendeförhållande till jordägarna och var tvungna att betala ränta eller skatt, lyckades jordägarna aldrig få samma kontroll över samhället som i övriga Europa.

Ståndssamhället

Det tidigmedeltida samhällets människor var indelat i tre grupper; frälset, borgarskapet och bönderna. Frälset bestod av stormän och kyrkliga ledare som stödde kungen. De var befriade (frälsta) från att betala skatt. År 1280 bestämde kungen att en storman kunde bli riddare och slippa skatt om han ställde upp i krig med rustning, stridshäst och soldater. Sådana stormän kallas efter det för adel (det världsliga frälset), och skiljs från prästerskapet (det andliga frälset). De tre stånden blev alltså fyra.

Borgarskapet bestod i början av medeltiden endast av köpmän och hantverkare som levde i städerna. För att leva och verka som borgare krävdes särskilt tillstånd från kungen. Bönderna, eller allmogen, var det överlägset största ståndet. Vid 1200-talets slut fanns det ungefär en halv miljon invånare i landet, 90-95 % av dem var sysselsatta med odling och boskapsskötsel.