Runlejonet från Pireus
I entréhallen på Historiska museet hälsar ett magnifikt sittande lejon besökarna välkomna. Det är en gipsavgjutning i full skala av ett av Venedigs stoltaste minnesmärken. Originalet, ett över tre meter högt marmorlejon står utanför Arsenalen som är Venedigs medeltida befästning och i dag en militärskola.
Tillsammans med den dokumentation som gjordes vid restaureringen av originallejonen kanske forskningen om runornas innehåll kan ta ny fart. Originalet i Venedig kom dit som krigsbyte från Atens hamnstad Pireus. År 1687 segrade venetianarna över turkarna som länge haft herraväldet över Grekland. Året efter skeppades marmorlejonet över tillsammans med två andra till Venedig. Inblandad i rovet var bland andra den svenske fältmarskalken Otto Wilhelm von Königsmarck, ryktbar överbefälhavare för Venedigs armé.
Göran Berg, ordförande i föreningen Pro Venezia, samt Emmanuelle Zuchetti, ansvarig för restaureringen av statyerna, poserar framför originallejonet i Venedig.
Marmorstatyerna har under 2008 kunnat renoveras av italienska kulturministeriet tack vare ekonomiska medel från två svensk-italienska sponsorer och den ideella svenska föreningen Pro Venezia. Lejonen visar nu åter upp sig i sin forna glans utanför Arsenalen, rengjorda från smuts och föroreningar. Som mäktiga symboler för staden Venedig lockar de turister från när och fjärran.
Runslinga och runor på gipskopian i Stockholm.
Klottrande vikingar
Men det är inte första gången Pireuslejonet imponerar. Redan när det blickade ut över havet i Pireus hamn för över 1 000 år sedan högg skandinaviska vikingar in runor på skuldra och framben. Då bör lejonet ha fungerat som en vattenkastare. Reseskildringar från 1500- och 1600-talet berättar att det ur lejonets mun sprutade vatten som föll ned i en cistern framför. Källan till dricksvattnet sades komma från toppen av högt berg, Deli Dag, ”det tokiga berget”.
De klottrande vikingarna kan ha tillhört den bysantinske kejsarens livvakt, men vad som står på runslingorna vet vi inte. Forskarna har presenterat mer eller mindre fantasifulla tolkningar under de 200 år som runorna varit kända. År 1913 skrev lektor Erik Brate om män med namnen Äskil, Horse och Ulv, de vann guld och klokheten styrde.
Numera är även denna poetiska tolkning avfärdad av bland andra den kände runforskaren Sven B.F. Jansson ”Run-Janne”. I dag är man endast överens om ett ord ”trikir” (drängar) som betyder ”unga män” eller ”kämpar”. Möjligen kan även orden ”hamn denna” tolkas fram. Man tror också att runorna är tillverkade vid olika tillfällen eftersom de är ristade i olika stilar.
Varför en kopia
Jan Peder Lamm, tidigare forskningschef på Historiska museet började intressera sig för museets ”gipskatt” för ungefär 25 sedan. Då kände man nästan inte till något om kopian och ett rykte florerade att den kommit hit som en gåva från Mussolini på 1920-talet. Efter en del efterforskningar fann Jan Peder lösningen i en skrift från 1898 av kanslirådet Nils Fredrik Sander.
Sander lät en av Italiens främsta gipsgjutare tillverka en kopia av det väldiga lejonet på 1890-talet. Det lastades på ett fartyg och fördes till Stockholm. Syftet var att man nu lättare skulle kunna studera runorna på lejonet. Själv bidrog Sander med en egen livfull version av runtexten. Även utanför runologkretsar gav runslingorna inspiration. Författare som Heidenstam och Frans G Bengtsson inspirerades och den senare skrev en sonett ”Runlejonet i Venedig”.
I dag är runinskrifterna inte så lätta att se på originalet i Venedig. Trots rengöring har luftföroreningar tärt på marmorn. Därför har gipskopian fått en betydelse vid sidan av sin roll som tidsdokument över det sena 1800-talets fascination för vikingar och runor. På kopian syns i dag ifyllda runor, slingor och drakhuvuden tydligt. Vill man själv studera runorna och kanske också få en försmak av Venedig kan man bege sig till Historiska museet och möta vårt största föremål, lejonet från Pireus.
Månadens föremål, januari 2009
Av Inga Ullén
