Klintastaven – en riktig trollstav

Vikingatidens samhälle var socialt skiktat. Det fanns fattiga och rika, men även olika sysslor och ämbeten. Religionen uppfattades inte som ”övernaturlig” utan som en faktisk realitet.

Det var ingen skillnad mellan det världsliga och det icke-världsliga, som det är idag. Och så var det i Sverige fram till tiden före upplysningen och industrialismen, fast då givetvis utifrån den kristna världsbilden.

En speciell person i det förkristna, vikingatida samhället var völvan eller valan. Hon – för det var en kvinna – var en sejderska, en slags spåkvinna med förmåga att se in i framtiden. I den fornnordiska mytologin möter vi völvan på ett flertal ställen. Det mest omtalade är kanske Völvans spådom (Voluspá) som inleder den så kallade Poetiska Eddan. Där förutspår hon jordens, gudarnas och makternas undergång vid Ragnarök.

En fruktad person

Man kan lätt föreställa sig att völvan var en både aktad och fruktad person i det dåtida samhället. Völvans speciella attribut var en stav. Utan den kunde hon inte sejda och ordet ”völva” betyder också ”stavbärerska”. I Historiska museets samlingar finns fyra så kallade völvestavar. De är av järn med detaljer och inläggningar av brons, men man har inte alltid benämnt dem völvestavar. De har ömsom kallats stekspett, mätstickor eller spiror, allt efter hur respektive forskare uppfattat dem.

Är detta en völvas trollstav? Klintastaven kommer från Öland. Inventarienr: 25840:59:3:36

Den tveklöst mest storslagna är staven från Klinta i Köpings socken på Öland. Staven hittades i en brandgrav som också innehöll många andra föremål som skvallrade om att kvinnan i graven var en speciell person. Staven är en knapp meter lång, men den nedre, avbrutna änden visar att den ursprungligen varit längre. I stavens övre del bildar fyra järntenar en slags spolformig ”korg” kring mittstången och stavtoppen kröns av ett litet hus kring vilket ursprungligen fyra djur stått med huvudena vända mot husets tak.

Gudagåva

Förmågan att sejda var en gudomlig gåva. Enligt mytologin var det Freja som lärde Oden och asarna den konsten. Kanske föreställer huset på Klintastaven Odens sal Valhall, och de fyra djuren kan då vara representationer av geten Heidrun som, enligt myten, betar på dess tak.

Huset på stavens topp. Är det Valhall eller Folkvang?

Men vi kan också tänka oss att huset föreställer Frejas boning: Folkvang. Freja, liksom de andra gudarna, hade även många binamn. Ett av dem var Hörn som är avlett ur det gamla ordet för lin (”hör”), vilket antyder att Freja bland annat också var linodlingens beskyddarinna. Och nu närmar vi oss svaret på varför Klintastaven ser ut som den gör.

Lokala traditioner

Innan spinnrocken gjorde entré i det gamla bondesamhället spann man lin och lintråd med hjälp av sländor och så kallade linkäppar. Det vet vi bland annat genom fynd av sländtrissor, tillverkade av bränd lera eller täljsten. På toppen av dessa linkäppar fanns ett linfäste kring vilket det ospunna linet fästes eller lindades. Linfästena var många gånger konstfullt utformade i olika lokala traditioner.

Speciellt iögonfallande utifrån vårt perspektiv är de sydsvenska, spolformade, som har uppenbara likheter med Klintastavens ”korg”. I Mellan- och Nordsverige däremot tycks det ha varit vanligt med tornformiga linfästen som starkt påminner om ”korgen” på åtminstone en av de völvestavar som hittats i Birka.

Ödesgudinnorna och livstråden

Det är svårt att blunda för tanken att völvestavarna är gjorda för att efterlikna linkäppar. Men varför? Kopplingen mellan linet och Freja finns där som vi sett, men spinnandet då, hur ser kopplingen till völva och sejdande ut där? Återigen kanske vi finner svaret i den fornnordiska mytologin. Där berättas att de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld sitter och spinner vid foten av världsträdet Yggdrasil. Nornorna är ett slags ödesgudinnor som spinner, mäter upp och klipper av livets tråd (linet); ett göromål av samma klärvoajanta slag som völvans sejdande och siande om framtiden. Genom staven/käppen med vars hjälp man spann livets tråd visade völvan vem hon var och vilka hon var lierade med; i sanning en förkristen härskarinna. Och vem vet, kanske staven som sådan också är en symbolisk återgivning av själva världsträdet?

Klintastaven och de andra av völvans tillhörigheter kan du beskåda i Historiska museets Vikingautställning.

Månadens föremål, mars, 2007
Av Gunnar Andersson