Drängen gjorde ett fynd

För 80 år sedan, närmare bestämt 1923, några dagar efter första advent, gjordes ett fornfynd på Ljusterö, där Furusundsleden idag går fram, och där jättelika röda och vita finlandsfärjor dagligen passerar, som kom att uppmärksammas bland landets arkeologer.

Ljusterö är en av de största öarna i Stockholms skärgård och där har man av hävd försörjt sig på jordbruk, jakt och fiske. Idag är ön ett semesterparadis för många stockholmare och av öns urinvånare är det inte många som håller kvar vid de gamla näringarna. Vad som hände var följande: Uppe på nordligaste delen av Norra Ljusterö, vid en gård som heter Sillinge, jobbade den då 19-årige Josef Jansson, städslad som dräng vid gården.

Han gick ut i den råkalla decembermorgonen, spände hästen för plogen och började som brukligt att metodiskt vända tiltorna i åkern. Då plötsligt var det något som glimmade där nere i den frostångande myllan. Eller som Josef själv beskrev det: ”Låg på botten av foran. Körde förbi. Tog oppet sen”.

Armring av guld från yngre järnålder

Drängen Josef förstod inte i detta skede vilket fantastiskt fynd han hade gjort. Två stycken utsökt vackra och ovanliga guldarmringar, tillverkade av snodda och tvinnade guldtenar och med en sammanlagd vikt på närmare 0,4 kg.

Tvist med bonden

Josef tog med sig ringarna hem till drängkammaren där dom fick pryda fönstret i hans lilla krypin. En dag kom en person från Blidö på besök. Han fick syn på Josefs ringar och sa åt honom att de borde lämnas in, vilket också skedde. Dock vet man inte om det var Josef själv eller husbonden som ombesörjde att ringarna kom in till Historiska museet.

Josef erhöll i alla fall hittelön för sitt fantastiska fynd, 1 100 kronor, vilket var en rejäl summa för en dräng på den tiden. Men då hade det redan uppstått en tvist med bonden och Josef fick inte vara med och plöja på fyndplatsen igen, utan blev skickad på annat jobb. Inga ytterligare fynd gjordes på platsen men vissa källor har gjort gällande att det på samma plats hittats mynt.

1978 var Josef en gammal man, men fortfarande på benen och kunde då peka ut platsen för de fynd han gjort i sin ungdom. Området har sedan dess genomsökts av Riksantikvarieämbetet med metalldetektor men inget nytt har påträffats. Man får utgå från att inget mer finns att hitta.

Armring av guld från yngre järnålder.

Vikingaguld

Fyndet som Josef gjorde får ses som ganska unikt. De båda guldarmringarna som plöjdes upp den där tidiga decemberdagen är från den tidsperiod vi kallar vikingatid och som inföll mellan år 800 och 1050 e Kr. Vikingatiden brukar kallas Nordens silverålder på grund av alla de silverskatter som då grävdes ner.

Fynd av stora massiva guldföremål är dock ovanliga. I hela Mälardalen, det vill säga inom landskapen Uppland, Södermanland och Västmanland, har endast sju armringar av guld från vikingatid hittats, varav alltså två kommer från Ljusterö.

Hur hamnade då ringarna i marken? Vem grävde ner dem och varför? Bodde det människor på gården Sillinge redan på vikingatid?

Gravarna berättar

På dessa frågor kan vi inte ge ett säkert svar. Att Ljusterö var bebott under vikingatid kan vi vara säkra på. Spåren av de dödas gravar är ännu idag synliga som jordblandade högar och stensättningar intill flera av byarna på ön. Vid Sillinge finns inte något sådant så kallat gårdsgravfält. Själva namnformen på gården som slutar på -inge brukar dock räknas till våra allra äldsta ortnamn, kanske tillkomna redan på 500-talet efter Kristi födelse.

Troligen låg här en gård under vikingatid. Den kanske hade en speciell funktion att bevaka farleden utanför som var av strategisk betydelse då den ledde vidare in mot Mälaren och Långhundraledens vattensystem in i centrala Uppland. Många andra skattfynd från vikingatid har visat sig ha just denna anknytning till farleder.

Samhället toppskikt

Man kan också utgå från att personer som hade tillgång till sådana dyrbarheter som guldarmringar tillhörde samhällets absoluta topp. Eller kan skatten ha rövats från just en sådan person?

På Södra Ljusterö, vid en plats med namnet Bolby, grävdes för cirka 100 år sedan ut en 20 m stor gravhög från järnåldern som dock visade sig vara fyndtom. Så stora gravar brukar också de anses tillhöra ett översta skikt i samhället, så kanske var Ljusterö inte alls en fattig fiskarö, belägen i utkanten av det mäktiga sveaväldet.

Flera skatter att hitta

Varför skatter grävdes ner, eller kanske snarare, varför de aldrig grävdes upp igen, är en fråga som fått många arkeologer att lägga pannan i djupa veck. Kanske dog personen som gömt undan sin förmögenhet och tog hemligheten med sig i graven. Det kan också vara fråga om en handling av religiös natur, en typ av offer, där meningen var att skatten skulle stanna i jorden för evigt.

Fortfarande kommer skatter i dagens ljus, och oftast är det bönder som gör upptäckten, men ibland också lekande barn.

År 1999 hittades världens största vikingatida silverskatt vid gården Spillings på Gotland. Om den kan du läsa i Månadens föremål juni 2002.

Månadens föremål, april 2003
Av  Björn Wickman