Hjalmar Stolpe i fält
Hjalmar Stolpe i fält – den tecknande dynamitarden
Naturvetaren och zoologen Hjalmar Stolpe hade vid sin ankomst till Birka 1871 ingen praktisk erfarenhet av arkeologiskt fältarbete och hur den lämpligen skulle bedrivas. I den efterföljande litteraturen beskrivs Stolpe ofta i mycket beundrande ordalag som en innovativ och banbrytande pionjär samt – inte minst – självlärd arkeolog. Med rätta har hans detaljerade gravplaner på rutpapper över de skelettgravar han undersökte lyfts fram och hyllats som ett ovärderligt dokumentations- och källmaterial. Smått legendarisk status har även hans egen utsaga om hur han, genom att stöta med en käpp i marken, upptäckte många av de i gräsytan osynliga Birkas kammargravar.
Men helt på egen hand har nog inte Stolpe kommit på hur han metodiskt skulle gå tillväga. Idén om att utforska Svarta jorden genom ett antal långa schakt snappade han säkerligen upp från den holländska arkeologen Janssen som redan vid mitten av 1800-talet undersökte det vikingatida Dorestad på detta sätt. I arkivmaterialet finns också ett PM skrivet av Hans Hildebrand när han i sällskap med flera andra besökte Stolpe under den första fältsäsongen 1871. I PM:et formuleras en undersökningsstrategi som gick ut på att ”….gräva gångar genom den svarta jorden och benlagret för att studera det senares sammansättning”.
Men Stolpe förfinade och utvecklade metoden såtillvida att den jord som grävdes upp, lades på schaktkanterna och där genomgicks varvid inte bara ben utan även föremålsfynd plockades ut och märktes upp samt lägesbestämdes. Åtminstone var detta tanken. Dessvärre har all denna dokumentation förkommit redan på ett tidigt stadium efter undersökningarnas slutförande, varför vi idag inte vet varifrån i Svarta jorden de drygt 4000 föremålsposterna, som Historiska museet har i sina samlingar, kommer. På något undantag när så finns heller inte några ritningar av schakten från Svarta jorden bevarade. Om även de har förkommit eller om Stolpe helt enkelt inte gjorde några, är okänt.
Skiss ur en av Stolpes anteckningsböcker. ATA
Inte heller var Stolpe den första att dokumentara på rutpapper. Men han var definitivt den förste som – med hjälp av sin tecknartalang – förfinade metoden och kom att använda den systematiskt. Faktum är att Stolpe, med tiden, i så hög grad kom att förlita sig på sina gravplaner för dokumentationen av skelett- eller kammargravarna att han inte gjorde några anteckningar om gravarnas utseende i övrigt i sina grävdagböcker. I marginalerna och på baksidorna av en del planer har han ibland noterat en del iakttagelser, men det är allt.
Vad gäller de många brandgravarna är förhållandet det omvända. Under de första åren görs både en del gravplaner och skisser som ackompanjerar ganska fåordiga beskrivningar, de senare blir i dagböckerna med tiden mer omfångsrika under det att tecknandet avtar eller rent av upphör.
Hur själva fältarbetet vid gravundersökningarna lades upp varierade säkerligen från fall till fall, Stolpes beryktade noggrannhet till trots. Inte minst mot bakgrund av att arbetstempot förefaller ha varit hårt uppdrivet. Beräkningar baserade på Stolpes uppgifter om antalet undersökta gravar och arbetsdagar visar att man vissa säsonger i snitt avverkade drygt två gravar per dag. Till detta skall då även läggas att han själv ganska ofta var frånvarande och överlät arbetena till sina grävkarlar.
I dagboken från 1874 finns vad som kan kallas ett utkast till arbetsinstruktion för hur han ville att de skulle gå till väga, men till vilken grad detta följdes är okänt. Långt senare på 1890-talet, och alltså retrospektivt till förhållande till flertalet gravundersökningar, utvecklar Stolpe arbetsinstruktionen högst väsentligt i ett PM som publiceras i Ny illustrerad tidning. En liknande instruktion för ”gravar med obrända lik” hade några år tidigare, 1889, publicerats i samma tidning.
Något som det saknas uppgifter om i Stolpes arbetsinstruktioner är Dynamiten och hur den på bästa skulle användas för att inte i alltför hög grad skada gravläggningarna. Redan till andra säsongen på Björkö rekvirerade Stolpe ut dynamit, knallhattar och bergsborrar för att komma till bukt med stora stenblock i gravarna eller i Svarta jorden, inför den dryga säsongen 1879 rekvirerades rekordstora mängder sprängmedel. I årsredogörelserna berättar Stolpe att han många gånger måste spränga meterstora stenblock för att sig in eller ner i gravarna. Framförallt tycks ”problemet” ha rört kammargravarna som regelmässigt förefaller ha varit mer eller mindre fyllda med block och stenbumlingar. Om graven Bj 581 skriver Stolpe 1878 följande: ”Grafen var såsom vanligt fyld med stora stenar, af hvilka en, ett block af 8 fots (ca 2,5 meter)diameter, som låg mitt i graven och till större delen fyllde den, måste sprängas för att kunna bortskaffas.”
Att Stolpe och hans grävkarlar många gånger använde sig av dynamit och sprängmedel vid gravundersökningarna är kanske inte så underligt med den tiden sätt att se på arkeologi, men det torde nog vara en av de minst kända och omtalade av hans ”undersökningsmetoder”. Frågan är givetvis omöjlig att besvara men tveklöst väcker metodvalet också en del frågor om de noggrant utförda gravplanernas tillförlitlighet. Förfarandet måste rimligtvis – åtminstone i en del fall – ha påverkat de underliggande gravläggningarna och föremålsarrangemangen.
En annan nutida reflektion kring de stenfyllda kammargravarna är att stenarna och blocken ursprungligen utgjort gravarnas överbyggnader som sedermera störtat in genom kammartaken. Om så betyder det att gravarna från början inte alls varit osynliga ovan jord utan istället markerats av stora stensättningar eller rösen. Något som skulle förmedla en helt annan bild av det samlade vikingatida gravspråket på Birka än den fornlämningsmiljö vi idag känner.