Religion och ritualer

Kyrkans gemenskap omfattade alla människor, såväl fattig som rik, bonde som biskop. Även om verkligheten inte tedde sig så jämlik för alla människor, var kristendomens budskap att alla var lika inför den yttersta domen.

Missionsresor till Norden började redan på 800-talet, då bland andra Ansgar reste hit för att kristna de hedniska nordborna. Trots detta fortsatte man att offra till de hedniska gudarna, och det tog ett antal århundraden innan Sverige blev helt kristet. Religionens slutliga genombrott hänger nära samman med framväxten av en statsmakt. I och med kristnandet fick Sverige ta del av den lärdom som utvecklats på kontinenten. Latinet blev det internationellt användbara språk som inte bara präster talade, utan även kungarna och deras sändebud.

Yttersta domen. Kalkmålning från Härkeberga kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson/SHM

Himmel och helvete

Under medeltiden kunde man inte som idag välja om man ville vara kristen. Istället styrde den kristna tron mycket vad människor gjorde och tänkte. Gud hade skapat världen och var delaktig och synlig i allt som hände på jorden. Den enskilda människan hade möjlighet att välja mellan den goda sidan som representerades av Gud, och den onda sidan som djävulen stod för. Människan fick kraft att leva ett gott och rättskaffens liv genom att delta i gudstjänsten, bönen och bikten. Men frånvaron av valfrihet ledde säkert också till en större trygghet som vi kanske saknar idag. Den medeltida människan stod aldrig ensam, hon levde alltid i ett socialt och andligt sammanhang.

Dopfunt med runinskrift från Burseryds kyrka i Småland: ”Arnbjörn gjorde mig, Vidkun präst skrev mig och här skall jag länge stånda”. Foto: Lennart Karlsson/SHM

Om man handlade fel kunde man i bikten få syndernas förlåtelse av sin präst. Det var vanligt att man biktade sig minst en gång om året. Det var också viktigt att man skulle gottgöra det man handlat orätt – bli vän med sin ovän eller ge dubbelt tillbaka om man stulit. Om man syndat direkt mot Gud kunde man få göra så kallad botgöring. Då gav man en dyrbar gåva till kyrkan, gav allmosor till de fattiga eller vandrade till ett helgons grav.