Äldre stenålder

Tidsperioden mellan 10 000 och 4100 år f Kr kallas för den äldre stenåldern. Det blev nu ännu varmare i Skandinavien, och växtlighet och djurliv förändrades. De kala vidderna ersattes av stora skogar. Renen blev ovanlig, men älg, hjort och uroxe blev vanligare.

Människorna spred sig norrut, först längs de isfria kusterna och sedan inåt landet. Cirka 7 000 år f Kr var istäcket helt borta, och då fanns boplatser över hela Skandinavien. Det var inte trångt att leva här under stenåldern – på den yta som i dag är Sverige fanns endast några tusen människor. Det fanns gott om mat för alla och sällan anledning till konflikt mellan olika grupper. De flesta av stenålderns människor här uppe i norr var säsongsboende – man flyttade mellan olika boplatser när årstiderna växlade för att få ut det bästa av naturen. Man rörde sig över stora områden. Under sommaren bodde man vid kusten där man fiskade och jagade säl, och på vintern flyttade man mot inlandet och jagade älg. Men inte alla levde så – särskilt vid kusten tror man att det fanns permanenta boplatser.

Kärna av flinta. Den användes för att slå spån ur, som sedan användes som redskap. Munkarp socken i Skåne, Inventarienr: 27994:32. Foto Karin Olsson/SHM

Familjen och stammen

Stenåldersmänniskorna levde i små grupper, sällan större än en familj. Det fanns inga yrken, utan alla hjälpte efter förmåga till att skaffa mat och tillverka saker som behövdes. Vi vet inte hur män och kvinnor fördelade arbetsuppgifterna mellan sig. Arkeologerna har hittat jaktvapen som gravgåvor även i kvinnogravar. Det är troligt att alla som kunde hjälpte till med jakt och samling, medan kanske de små barnen och de äldre blev kvar hemma.

Man tror att de små familjegrupperna var del av en större stam som ibland samlades i hundratal på särskilda platser. Det var kanske vid sommarsolståndet, när den första snön föll eller för begravningar och andra riter. Vid sådana tillfällen kunde man också byta föremål och idéer, umgås och kanske möta en partner.

Tro och religion

Tro på stenåldern var inte som dagens religioner. Närheten till naturen och avbildningar som till exempel hällristningar tyder på att man såg stora jaktdjur som älg och björn som företrädare för livet bortom det jordliga. Kanske fanns det shamaner som man trodde stod i kontakt med andevärlden. Man trodde förmodligen på ett liv efter döden, för avlidna fick föremål med sig i graven, som smycken, vapen och offrade djur.

Ett jämlikt samhälle?

Människorna som levde under äldre stenålder hade sällan ett fast hem. Istället valde man att bo på flera olika platser. När man flyttade runt ofta var det lättare om man inte ägde mer än vad man kunde bära med sig. Dessutom fanns ett tryck från de andra i gruppen på den som hade en rikedom att dela med sig. Det fanns förmodligen inte heller någon bestämd ledare i en grupp, utan den som var bäst på vad som behövde göras bestämde över den sysslan. Man vet detta genom att gravskicket verkar vara jämlikt och genom jämförelse med folk som lever på en liknande sätt i nutid.

Landet förändras

I slutet av äldre stenåldern förändrades klimatet och naturen igen. Det blev ännu varmare – medeltemperaturen var flera grader högre än i dag. Tallskogar ersatte björkskogar. Älg, hjort och vildsvin blev vanligare, men uroxen dog ut. Dessutom skedde snabba förändringar av kustlinjen, dels på grund av att den tjocka inlandsisen inte längre tryckte ned marken, dels på grund av vattennivån i Östersjön steg. I södra Skandinavien lades kusten under vatten, men i norr skedde det motsatta, landet höjdes så att det som en gång var havsvikar förvandlades till insjöar eller torrlades helt. Den förändringen pågår än idag, och spåren av den används av arkeologer för att bestämma åldern på fornlämningar.

Mot slutet av den äldre stenåldern var människorna fler till antalet, och fler var bofasta. Man började använda nya tekniska hjälpmedel till jakt och fiske. Samhällena verkar ha blivit mer organiserade. De äldsta gravfälten anlades under den här tiden, till exempel det vid Skateholm utanför Trelleborg i Skåne.

Trendiga kärl

Av föremålsfynd att döma så hade människorna i olika områden i norra Europa vid den här tiden omfattande kontakter med varandra. Ungefär 5 000 år f Kr börjar man i södra Skandinavien använda lerkärl för att laga och förvara mat i, något som man inspirerats till från människor som levde längre söderut, på det europeiska fastlandet. Därifrån kan också de första idéerna om att odla jorden och hålla boskap kommit – det som skulle komma att känneteckna nästa period – den yngre stenåldern.