Forn sidr

Den inhemska icke-kristna tron kallas ofta för fornnordisk eller fornskandinavisk religion. I dagligt tal är det också många som kallar det Asa-tro efter de välkända asagudarna. Nordborna själva kallade sin ”religion” för forn sidr, som betyder ungefär ”gamla sedvänjor”.

---

Forn sidr var inte en religion i egentlig mening. Någon gemensam lära, av liknande slag som exempel den kristna bibeln eller islamiska koranen, fanns inte och det fanns heller inte något fornskandinaviskt ord för ”religion”.  Forn sidr omfattade alla tänkbara aspekter av livet och döden och var mer än bara åkallan och dyrkan av en eller flera gudar.

Både texter ur den fornskandinaviska litteraturen och arkeologiska undersökningar visar att stora skillnader funnits mellan olika landsdelar av Skandinavien i hur och på vilket sätt man utövade den forna seden. Den ojämna spridningen av så kallade sakrala ortnamn, till exempel Torslunda eller Odensala eller Fröslunda, visar också att vissa gudar tycks ha varit mer populära än andra i vissa områden.

Men det fanns även många drag som var gemensamma över hela Skandinavien. Ett av dem – som definitivt skiljde forn sidr från kristendomen eller islam – var att man vände sig till och dyrkade många gudar, både kvinnliga och manliga.

Dessvärre finns inga samtida källor som i detalj beskriver nordbornas religiösa tro och sedvänjor under vikingatiden. Den mest sammanhängande redogörelsen skrevs ca 1220-30 av den isländske hövdingen och skalden Snorre Sturlasson. I ett prosaverk som han kallade Edda presenterade han den fornnordiska gudavärlden och nordbornas föreställning om världsalltets uppbyggnad. Snorres Edda brukar kallas Den prosaiska Eddan eller den yngre Eddan.

Glimtar av den övernaturliga världen får man även i den så kallade poetiska Eddan; ofta omnämnd som Den äldre Eddan eller Sämunds Edda efter sin förmodade upphovsman, den isländske hövdingen Sämunder Sigfusson som levde mellan 1056-1133. Samt i de anonymt författade fornnordiska skalde- och eddadiktningarna.