Äldre konservering förstör

– Vad har Årbybåten och det kemiska ämnet alun gemensamt? För att frågan överhuvudtaget ska förstås rätt, är det på sin plats med ett par förklaringar och lite historisk bakgrundsinformation.

Allt började med att man 1933 skulle gräva en brunn på Årby gård i Uppland. Placeringen av den nya brunnen var perfekt, alldeles intill den uråldriga källådern NNO om gårdens ekonomibyggnader. Nu blev det i praktiken inte mycket av med brunnsgrävandet. Redan några decimeter under markytan stötte man nämligen på resterna av en båt. Fyndet rapporterades till Riksantikvarien, platsen besiktigades och två år senare kunde en fullödig arkeologisk undersökning genomföras.

Kopia av Årbybåten.

Vikingatida forsbåt

En enastående båtgrav från vikingatid grävdes fram! Förutom en välbevarad, knappt 4 meter lång roddbåt – eventuellt använd som ”forsbåt” på de uppländska åarna – hittades en myckenhet bruksföremål och djurben. Det rörde sig om två kompletta skelett av hund (vinthund) och häst som båda hittades intill bordläggningen. Båda djuren hade avlivats fantasieggande brutalt – hästen hade fått pannan inslagen och halsen avhuggen och hundens ryggrad var även den svårt sargad.

Av den begravda personen återstod endast ena armens ben, några kotor, en knäskål och några enstaka finger- och tåben. Övriga rester av den döde och alla eventuella smycken och vapen flyttades från båtgraven på ett tidigt stadium.

Gravplundring?

Man säger ofta att det i fall som detta rörde sig om gravplundring, men om man tillåter sig att fantisera en smula, så skulle det kunna vara så att de efterlevande en tid efteråt bestämde sig för att ge den döde en kristen begravning – något som kanske ansågs passande i övergångstid mellan asatro och kristendom.

Merparten av de imponerande fynden från Årby gård finns idag att beskåda i Historiska museets utställning ”Vikingar”.

Konservering av arkeologiskt trä

Hur sörjde man egentligen för att dessa föremål skulle bevaras för eftervärlden?Lösningen är konservering, i detta fall alunkonservering. Under den aktuella tidsperioden, 1935–1937, var just behandling med alun den förhärskande konserveringsmetoden för arkeologiskt trä på våra breddgrader.

Med arkeologiskt trä avses sådant trä som man med vetenskapliga förtecken grävt upp ur jord eller omhändertagit ur sjöar och vattendrag. Alunmetoden gick ut på att man kokade de föremål som skulle bevaras åt eftervärlden i en lösning bestående av vatten och den kemiska föreningen alun.

Den positiva sidan av alunmetoden …

Dubbelsaltet alun är uppbyggt av två metalljoner – aluminium, kalium och sulfatjon samt kristallvatten. Saltet är lättlösligt i varmt vatten. Om man låter vattnet indunsta så kristalliserar alunet – stora vita kristaller bildas. Detta sker under enorm volymökning.

Det var denna egenskap konservatorerna på Historiska museets konserveringsanstalt tog fasta på när man ville förhindra våta och nedbrutna arkeologiska träföremål från utgrävningar att vid torkning kollapsa i museimagasin och utställningar. Då träet kokades i alunlösningen, trängde denna långt in i den nedbrutna cellstrukturen. När vattnet sedan avdunstade, kristalliserade saltet inne i träet och föremålen behöll sin form även i torkat tillstånd.

… och den negativa

En fantastisk konserveringsmetod, kan man tycka. Dock visade det sig med tiden att alunsaltet kraftigt ökade och minskade i volym med varierande luftfuktighet. Detta fick förödande konsekvenser för det känsliga trämaterialet, som, om det ville sig illa, formligen exploderade när alunsaltet tilläts ta upp och avge fuktighet om vartannat.

Just denna otrevliga mekanism har medfört att det nu i Statens historiska museums samlingar, liksom i många andra svenska museisamlingar, finns tusentals träföremål konserverade under en period på cirka 30 år, från början av 1920-talet till omkring 1950, som alla uppvisar pågående nedbrytning orsakad av problemen med det tillförda alunsaltet. De föremål det rör sig om kommer från i stort sett alla tidsperioder, från stenålder till medeltid, och båtgravsmaterialet från Årby gård är bara ett i raden av många material som konserverats med detta lömska dubbelsalt.

Nytt projekt ska rädda föremålen

Eftersom tillståndet för dessa föremål i flera fall är kritiskt, har Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum inlett ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprojekt, ”Arkeologiskt alunbehandlat trä – metodik för räddning av föremål”.

Inom ramen för projektet utförs bland annat en inventering av föremålens tillstånd; materialprov för analys tas för att fastställa grad av nedbrytning och vilka parametrar som är utslagsgivande när det gäller just nedbrytningen och nedbrytningshastigheten; omkonserveringsmetoder utprovas.

Projektet kommer att löpa under fem år och redan nu diskuteras samarbete i ett än större samnordiskt projekt med både danska och norska museer involverade – behoven är likartade och dessvärre stora, också i våra grannländer!

Månadens föremål, juni 2004
Av  Ulrik Skans