Doldisar från folkvandringstiden
400- och 500-talen efter vår tideräknings början kallas folkvandringstid här i Sverige. Namnet kommer av de stora strömmar av människor som av en eller annan orsak flyttade runt nere på den europeiska kontinenten.
En del sökte nytt land att bruka, en del sökte lyckan som plundrare och rövare i det försvagade romerska rikets provinser. Andra tvingades helt enkelt av krig och oroligheter att flytta från ett område till ett annat och kanske ytterligare vidare. Bilden känns nästan igen från det som händer idag.
En annan beteckning för folkvandringstiden som ibland används är guldåldern. Det beror på att mycket guld strömmade ut från det svårt sargade romerska riket och nådde Norden. Hit kom det framför allt som mynt (s.k. solidus) och många av dem smältes ner och omvandlades till fantastiska smycken. Guldsmederna som var verksamma i Norden under folkvandringstiden var verkliga mästare och behärskade inte minst tekniken att utföra dekor med hjälp av pålagda, tunna guldtrådar och guldkorn, så kallad filigranteknik. Så beteckningen guldåldern är dubbelbottnad: den syftar såväl på den stora guldmängden som på den stora hantverksskickligheten.
En av de vackraste halsringar som vi känner till från den här perioden. Föremålet ingår i Nordens största guldskatt, Tureholmskatten.
Men det räcker inte med att hantverkarna var skickliga rent tekniskt. De var också mästare på att hitta på dekorer som var mångtydiga och kunde förstås på många olika sätt. Inte sällan dolde de figurer och symboler i dekoren så att den som tittade på föremålen gång på gång skulle upptäcka nya saker. Ett bra exempel på detta är en av de vackraste halsringar som vi känner till från den här perioden, den som ingår i Nordens största guldskatt, Tureholmskatten. Där bildar den instämplade dekoren i form av halvmånar ”smilies” på ett sätt som man kanske inte först ser. Eller ens förväntar sig.
Lekfulla guldsmeder
Ett ännu bättre exempel hittar man på den massiva halsringen från Bragnum i Västergötland. Även på den här halsringen består dekoren framför allt av halvmånar, men de sitter mycket tätare och bildar inte lika tydliga smilies som på Tureholmringen. Men det som är intressant med den här ringen är snarare den dekor som smugits in i det parti där den stämplade dekoren upphör och ringtenen övergår till att bli slät. Där hittar man två människoansikten. Det ena ser man rakt framifrån. Det rör sig om en glatt leende figur med uppdragna ögonbryn. Den andra figuren sitter placerad under denna och är även den glad. Möjligen bär den här figuren en hjälm. Eller i annat fall är frisyren mycket tydligt markerad dock utan att själva håret finns med.
Halsring från Bragnum i Västergötland.
Den här lekfullheten hos de folkvandringstida guldsmederna hittar man även på andra av periodens guldföremål. Det kan inte röra sig om slumpen utan det måste finnas en mening i dessa dolda eller dubbelbottnade motiv. För oss idag är de kanske mest lustiga men för dåtidens betraktare hade de kanske en djupare mening som gått förlorat för oss.
Av Kent Andersson
