Människorna i Birka
Det vikingatida Birka och Björkö var en kulturell smältdegel, här möttes och levde människor från olika delar av den dåtida världen och utbytte inte bara varor med varandra utan även idéer och sedvänjor. Det är inget djärvt antagande att många var komna långväga ifrån och att de tog med sig föremål, traditioner och seder hemifrån när de av olika anledningar slog sig ned på ön.
Då liksom idag har kulturmötena i sin tur gett upphov till att nya seder och traditioner skapats i vilka, ibland, särdrag från två, eller flera kulturella håll blandas och blir i sin nya miljö till något nytt och identitetsskapande. Delar av denna kulturella process framträder ibland relativt tydligt i gravarna där föremål eller traditioner vid gravläggningarna låter ana inte bara människors skiftande religiösa trosuppfattningar utan även etniciteter och identiteter. Så till exempel innehåller några av Birkas gravar en speciell typ av dräktspänne samt keramik tillverkade enligt en tradition som annars också är vanligt förekommande i sydvästra Finland och i flera av de rikt utrustade kammargravarna är klädedräkterna av påtagligt orientaliskt snitt.
Dräktspänne av finsk typ från grav Bj 1053B. Foto: Eva Vedin/SHM
Men Birkas människor har också ingått i en eller flera olika sociala grupperingar inom vilka de haft olika roller. Det kanske tydligast exemplet härpå är människorna i kammargravarna. I dessa möter vi spåren av den vikingatida aristokratiska eliten och deras gravar är oftast mycket rikt utrustade med bland annat exklusiva importföremål såsom glasbägare, spelpjäser eller andra föremål av råvaror med ursprung långt från Skandinavien. Vissa är utrustade med hästar och dyrbar hästutrustning, vapen, vikter och vågskålar samt exklusiva spännen och smycken.
En annan grupp var de så kallade ofria människorna. Från skriftliga källor vet vi att det fanns trälar och slavar i Birka. En del av dessa såldes antagligen vidare under det att andra fick tjänstgöra inom produktionen. Hur stor del av Birkas befolkning som utgjordes av ofria människor vet vi inte men deras närvaro antyds bland annat av ett par halsjärn upphittade i Svarta jorden.
Halsjärn från Svarta Jorden. Foto: Christer Åhlin/SHM
Det finns en del som tyder på att de olika grupperna till viss del kan ha levt åtskiljda – även på en liten ö som Björkö. De flesta forskare som resonerat om detta har antagit att husen i Svarta jorden beboddes av olika grupper av hantverkare. Men längs med stadsvallen uppe i nordost finns flera husgrundsterrasser som visar på en långhusbebyggelse som genom både utseende och läge markant skiljer sig från husen nere i Svarta jorden. Om långhusen uppe vid stadsvallen beboddes av kvinnor och män med högre social status och som kanske innehade administrativa funktioner inom Birkasamhället eller om de främst varit verksamma inom exempelvis fjärr- och lokalhandeln, går än så länge bara att spekulera om. En annan tydligt särskiljande plats verkar bebyggelsen inom den så kallade Garnisonen uppe vid Borg ha varit.
Förflyttar vi oss bortanför Svarta jordenområdet och utanför stadsvallarna så har det med all sannolikhet funnits vikingatida bebyggelse även på andra platser på Björkö, uppe vid Ormknös, nere vid Björkö by för att nämna några, och vid en undersökning för att par år sedan upptäcktes bebyggelse, samtida med den inom Svarta jorden, strax söder om Grindsbacka. Hur relationerna såg ut mellan de som levde och verkade innanför respektive utanför stadsvallarna, vet vi mycket lite om.
En annan fråga som vi också vet väldigt lite om är om alla de som fått sina gravar på Björkö också levde och verkade där. Att alla inte har fötts på ön kan vi på goda grunder vara övertygade om, men frågan är om människor som levt hela eller större delen av sina liv någon annanstans också kunde få sina gravar här.
Med hjälp av olika naturvetenskapliga analysmetoder, som exempelvis isotopanalyser, går det att spåra huruvida en person har vistats i särskilda i områden och om man ätit mycket fisk- eller landbaserad kost. Metoden går ut på att halterna av kväve, kol och svavel som finns i maten och som ansamlas i kroppens skelett och tänder mäts. Halterna avslöjar olika saker, till exempel i vilken del av världen som födan kommer ifrån. En viktig förutsättning är dock att individerna som ska analyseras har blivit begravda obrända, analyserna går inte att utföra på de som kremerats. Ett tjugotal kvinnor och män från olika gravfältsdelar på Birka analyserades för tiotalet år sedan och jämfördes med prover tagna på djurben ur Svarta jorden. Resultaten visade att människornas svavelhalt skiljer sig påtagligt från djurens och då djuren antas vara uppväxta lokalt – det vill säga i Mälardalen – så blir slutsatsen att människorna inte varit det.
För ett par år sedan gjordes också liknande analyser på kvarlevorna av ett barn – den så kallade Birkaflickan – som begravts norr om Borg. Hennes kost bestod av mycket kött och inte havslevande mat, något som tyder på att hon levt sitt korta liv i en högre status miljö. Detta stämmer bra överrens med de övriga arkeologiska resultaten och indikationer på hennes sociala status. Birkaflickans halter av kväve och kol överensstämmer med andra provtagna individer från Birka, och även i detta fall blir alltså slutsatsen att inte heller hon troligtvis kommer från Birka.