Vem målade och vem beställde?

De första kalkmålningarna målades av konstnärer från Danmark och Tyskland. Så småningom fick Sverige inhemska målare. De var ofta skickliga inom flera hantverk.

I de allra tidigaste 1100-talskyrkorna kan man se tydlig påverkan från bysantinsk konst. Annars har det tidiga kyrkomåleriet i Sverige påverkats mest från Danmark och norra Tyskland och utfördes till en början av inkallade målare. Så småningom började inhemska mästare och lokala målarskolor att uppträda på scenen.

Vad arbetade målaren med?

En målares uppgifter omfattade olika typer av måleri. Han målade kyrkmurar och altarskåpsflyglar, målade och förgyllde träskulpturer, ja allt som man behövde en pensel till. Som exempel kan anföras Morten målare i Stockholm som förgyllde ljusstakar och målade väggar i en sovstuga när han inte målade kyrkor. Många målare var också verksamma inom flera hantverk,som snickare, glasmästare eller pärlstickare.

Albertus Pictor

Om konstnärerna vet vi väldigt lite, i synnerhet under den äldre perioden. Däremot från 1400-talets andra hälft finns ganska många uppgifter i form av Stockholms stads tänkeböcker och skattelängder. Liknande källor finns också för andra städer, bland annat Arboga. Vi får anta att målarna bodde i den stad där de hade sin verkstad som i genomsnitt omfattade tre personer, en mästare med två gesäller eller lärlingar. Hur arbetsförhållandena tedde sig för de målare som bodde utanför städerna vet vi nästan ingenting om.

Alberts signatur och självporträtt, Lid kyrka i
Södermanland. Foto: Lennart Karlsson

Den kanske mest kände var Albertus Pictor, Albert målare, som levde på 1400-talet. Albertus Pictor hette egentligen Albertus Immenhusen och tros ha invandrat från Tyskland. Han kom att bli en av Sveriges mest framstående målare under senare delen av medeltiden. Han målade kyrkor runt om i landet, men främst var han verksam i Mälarlandskapen.

Ett av hans mesta kända verk är målningarna i Härkeberga kyrka i Uppland, strax norr om Enköping. Målningarna i valven har aldrig varit överkalkade, vilket gör att de är mycket välbevarade. Motiven är till stor del hämtade från Biblia Pauperum och innehåller bland annat berättelser från Gamla Testamentet som syftar fram emot händelser i Jesu liv.

Albertus signatur och självporträtt kan ses i en av de kyrkor han målade, i Lid kyrka i Södermanland. På språkbandet står en bön: ”förbarma dig över mig, Albert, denna kyrkas målare”.

Vem beställde målningarna?

Att låta dekorera en kyrka var mycket kostsamt. Arbetet bekostades av en donator, eller stiftare som det också heter, och orsaken till donationen var ofta botgöring. Genom att göra goda gärningar kunde medeltidens människor få förlåtelse för sina synder. Genom att donera pengar till kyrkan kunde stiftaren också vara säker på att inte bli bortglömd av eftervärlden.

I Upplandslagens kyrkobalk står att bönderna ska ha biskopens tillstånd att bygga kyrka. De ska därefter samlas till sockenstämma och där dela upp dagsverken och körslor sinsemellan efter ekonomiska möjligheter.

En inskrift från 1200-talets mitt i Anga kyrka på Gotland vittnar om att denna metod var vanlig också på andra håll och att målningarna räknades till kyrkbygget. En medeltida kyrka var inte färdig förrän väggar och tak var målade, färggranna glasfönster insatta och all skulptur, både i sten och trä, målad och förgylld.

Men kyrkans målningar och inredning har alltså bekostats av donatorer eller, som den tekniska termen lyder, stiftare (man ”stiftade” ett altare eller målningar i en kyrka). En sådan insats var också en god gärning som på Domens dag kunde bli tungan på vågen för ens själs salighet.

Att bota sina synder

Under senmedeltiden tilltog bruket av avlat. Avlat innebar att det inte räckte med att bikta sig och ta emot förlåtelse för sina synder. Man var också tvungen att genom handling visa sin ånger, så kallad botgöring. Den som hann dö innan botgöringen hade fullgjorts fick sig en reningstid i skärselden.

Från dessa plågsamma syndastraff kunde man få befrielse genom goda gärningar. Att be böner inför vissa heliga bilder, göra en pilgrimsfärd, eller bidra med arbete eller pengar till en kyrkas byggnad eller inredning var några exempel på goda gärningar. Följden blev att kyrkorna fick många målningar, altarbilder och liturgiska skrudar från ångerfulla syndare som gärna köpte sig fria från skärseld och helvete.

Den djupt mänskliga önskan att framhäva sig själv och sina goda gärningar kan vara en god sak för eftervärlden. I en rad kyrkor finner vi tydliga spår av stiftarnas verksamhet i form av inskrifter, vapenbilder eller till och med porträtt. Om stiftaren lät avbilda sig själv var det normalt i mindre skala, oftast på knä inför Kristus eller Maria, gärna i koret eller på annan synlig plats.

Bengt Jönsson Oxenstierna inför Petrus,
Tensta kyrka i Uppland.
Foto: Lennart Karlsson

Men samtidigt som man såg till att inte bli bortglömd av eftervärlden fanns här ytterligare skäl för porträtten. Liksom bilderna av Kristus och helgonen verkligen förkroppsligade dem, så var stiftaren genom sitt porträtt bokstavligen ”med i bilden”. Detta förhoppningsvis till tidens slut, då han skulle stå inför sin domare.

En sådan bild finns i Tensta kyrka av riksrådet Bengt Jönsson Oxenstierna. Han är klädd i rustning och med moderiktigt bjällerband efter ryggen. Mitt bland alla helgonen finns han, men i mindre skala och givetvis utan gloria. Han ligger ödmjukt på knä, vänd mot altaret i öster.