Dopfuntar

När en ny kyrka skulle byggas under medeltiden uppstod stora verkstäder och hyttor runt byggnadsplatsen. Det var många hantverkare som behövdes för ett så omfattande projekt.

Här arbetade även de dopfuntshantverkare som vi numera endast känner några få av till namnet. De allra flesta dopfuntarna vet vi inte vem som har tillverkat. Mårten stenmästare har gjort ett stort antal funtar som finns i Skåne. Av dem är fem signerade med runor. Tove, som huggit dopfuntarna i Gumlösa och Lyngsjö, var en mycket skicklig stenhuggare. Sigraf är ytterligare en av de kända stenmästarna och hans dopfuntar finns i flera av de svenska landskapen, allt från Hälsingland och ned till Skåne.

Mest betydande som konstnär är dock den så kallade trydemästaren. Dopfunten i Tryde i Skåne är en av de märkligaste överhuvudtaget konstnärligt sett. Trydemästaren har också arbetat på Gotland. I flera av de gotländska kyrkorna finns det dopfuntar som han tillverkat.

Dopfunt med runinskrift från 1100-talet, från Södervidinge kyrka i Skåne. Foto: Lennart Karlsson

Vad är dopfuntarna tillverkade av?

Av de stenarter som användes till dopfuntarna var sandsten och kalksten vanligast, då dessa var enklast att arbeta med. På Gotland användes både sand- och kalksten, liksom även i Skåne. Gotlänningarna exporterade funtar av sandsten och kalksten till hela Östersjöområdet.

I västra Sverige, till exempel Bohuslän och Dalsland, är täljsten vanligt. I Danmark användes den hårda graniten. Det förekommer att dopfuntar tillverkas av trä även om det är ovanligt. I Sverige finns det ett fåtal dopfuntar tillverkade av trä, bland annat denna dopfunt av furu från Alnö kyrka i Medelpad.

Dopfunt av trä från 1200-talet, från Alnö kyrka i Medelpad. Foto: Lennart Karlsson

Dopfuntens olika delar

Stenfuntarna består oftast av två delar, en fot och en skål (en så kallad cuppa). Ibland kan även ett mellanstycke (skaft) förekomma. De skiftande formerna på dopfuntens skål hängde samman med sättet som dopet utfördes. När hela barnet skulle doppas ned fordrades en djup skål. I de fall man inte hade en tillräckligt djup skål fick nedsänkandet kompletteras eller ersättas med att prästen öste eller stänkte vatten på barnet.

I vissa av funtarna kan det finnas ett urtappningshål. Dopvattnet var heligt och fick inte kastas bort som annat vatten. Vattnet i funten tömdes därför nog inte särskilt ofta mellan dopen, för det innebar att man måste viga nytt vatten. Genom att släppa ut dopvattnet genom urtappningshålet rann det ut genom dopfuntens fot och vidare ut i den heliga jorden under kyrkan.

Då dopvattnet vanligen stod under ganska långa perioder i dopfunten täcktes det av ett lock som skydd mot nedfallande smuts. Locket kunde vara så tungt, att det krävdes en särskild hissanordning för att lyfta av det. Locket skulle också förhindra stöld av det kraftladdade vattnet, som var eftertraktat i magiska sammanhang.

Dopfunt med lock från 1100-talet. Västra Fågelvik kyrka i
Värmland. Foto: Lennart Karlsson