Länge leve konservering!

Ulrik Skans, 1:e konservator på Historiska museet, skriver manifest. Om det ljuva väsandet från en fungerande torrluftsanläggning, om begreppet ”evärdlig tid”, om bevarandet av museets skatter.

Inte så sällan letar han sig ut från arbetsrummet, Ulrik Skans, 1:e konservator på Historiska museet. Inget konstigt med det. I någon mening är större delen av kvarteret vid Narvavägen hans arbetsplats, för där föremålen finns, där måste också han vara. Åtminstone någorlunda regelbundet.

Hans utflykter är ingen hemlighet för vare sig personal eller publik. Tvärtom. Vid ett antal tillfällen varje år, går Skans sina rundor bland föremålen tillsammans med hugade museibesökare.

”Träffa museets konservator Ulrik Skans när han arbetar ute i utställningarna. Han jobbar med översyn av våra föremål och svarar gärna på dina frågor”, lyder beskrivningen av detta återkommande evenemang på museet – vid namn Möt konservatorn.

Och det är inget jippo som kommunikationsavdelningen eller museets pedagoger hittat på. Arbetet måste göras, varför då inte inför en intresserad publik? Menar konservatorn.

Själva rundan ser olika ut från gång till gång. Men vissa saker är han särskilt uppmärksam på, berättar Skans.

”I Guldrummet lyssnar jag först och främst efter det distinkta väsande som indikerar att torrluftanläggningen fungerar som den ska – det är ljuv musik i mina öron! Saken är nämligen den att det till samtliga montrar här nere leds torkad komprimerad luft som via ett intrikat nät av kopparrör strömmar in underifrån i varje monter. Dessa 31 montrar är samtliga av högsäkerhetstyp och det okrossbara, laminerade, glaset är så tjock så att det är hemligt!”

”Tala om att föremålen är skyddade här nere – såväl mot nedbrytning som mot åverkan/stöld! Relativa luftfuktigheten (RF) är låg, mycket låg. Mellan 5 och 10 procent i dagsläget. Det innebär att även de känsligaste metallföremål kommer att klara sig under ’evärdlig tid’, förutsatt att allt tillåts ’tuffa på’ som hittills – tanken svindlar.”

Några av de känsligaste föremålen i museets samlingar är delvis tillverkade av järn. Som exempel nämner Ulrik Skans ett par spektakulära vikingatida svärd, och hjälmen från båtgrav 1 i monter 15.

”Dessa och några till tittar jag speciellt på när vi är där nere”, säger han. ”Hitintills har inget ’elände’ drabbat dem och känns såklart skönt att kunna konstatera – gång efter gång, efter gång, efter gång, efter gång, efter…”

Konserveringshistorien kring hjälmarna

Hursomhelst, nu låter vi Skans själv berätta om hjälmen i monter 15, från en av båtgravarna (nr.1) i Vendel. Det vill säga, platsen i Uppland som givit namn åt hela den förhistoriska tidsperioden; Vendeltid anser man inföll mellan 550 – 800 e.Kr. och hjälmen är en av tre som hittats i högarna bakom kyrkan i Vendel.

”Konserveringshistorien kring hjälmarna är väldigt intressant!

På 1880-talet när man grävde ut de första båtgravarna, var man inte så nogräknad med hur man gick tillväga och dokumentationen lämnar  med dagens synsätt – väldigt mycket övrigt att önska. Hjälmarna var sönderkorroderade och fragmentariska och först många år efter utgrävningarna började man sätta samman dem i ett första rekonstruktionsförsök.

Detta följdes av flera – många år senare. Och dagens utseende är ett resultat av den senaste rekonstruktionen som skedde på 1950-talet. Hjälmarna kan därmed sägas bära på en rik historia – dels som vittnesbörd om hur forntida stormän/krigare och deras familjer helst ville bli ihågkomna, dels hur olika generationer forskare och konservatorer bidragit till hur bilden av dessa forntida gestalter skapats.

Bra koll på klimatet i montrar som härbärgerar känsligt material och därmed möjlighet till långt liv hos dessa korrosionsbenägna föremål, är a och o för att kommande generationer forskare ska kunna studera och ev. tolka om föremålen utifrån nyvunnen kunskap – med ibland häpnadsväckande resultat som följd!

Saken är nämligen den att alla aktiva konserveringsinsatser som man tvingas till – på grund av bristfällig monter – eller magasinsklimat – ger som följd ett sämre föremål!

I processen förloras nämligen hela tiden små mängder material i form av nybildade korrosionsprodukter och passningar mellan tidigare hopfogade fragment går förlorad. Mer och mer lim och lack måste tillföras för att föremålet ska hålla ihop och efter ett antal gånger kan det vara hart när omöjligt att arbeta vidare med t.ex. en hjälmkonstruktion, eftersom förutsättningarna för ytterligare vetenskapliga bearbetningar helt enkelt saknas.

Även om förutsättningar skulle finnas så är de återstående fragmenten, mer eller mindre, ingjutna i plast och därmed nästan omöjliga att få loss utan ytterligare förluster!

Sedan är det ju dessutom så att vi inte längre har några aktivt verksamma konservatorer anställda på Historiska museet eller hos RAÄ. Inte heller är våra budgetar tillräckligt stora för att vi ska kunna utföra aktiv konservering i den omfattning som hade behövts om vi inte jämt försökte hålla ’järnkoll’ på klimatet för våra föremål. Den mesta konservering vi utför är alltså s.k. förebyggande konservering – det moderna, minst kostnadskrävande och ofta också det skonsammaste sättet att bevara våra föremål på!

Länge leve konservering!”