När Sverige blev Sverige

I slutet av 1100-talet bestod Sverige av Svealand, Götaland och Norrlandskustens södra delar. Riket var indelat i landskap som hade egna lagar. De områden som i dag kallas Skåne, Halland och Blekinge hörde till Danmark. Härjedalen och Jämtland var norska landskap.

Vid den här tiden slogs två stora ätter om kungamakten, den sverkerska från Östergötland och den erikska från Västergötland. År 1250 dog den dåvarande kungen Erik Eriksson, kallad den läspe och halte, och med honom slocknade hela den erikska ätten ut. Under de tre nästa härskarna Birger Jarl, Valdemar och Magnus Ladulås skedde stora förändringar som ledde till att kungens makt stärktes. Man började kräva in skatt på ett mer effektivt sätt och såg till att varje landskaps lagar nedtecknades. Ännu fanns inga lagar som gällde för hela riket.

Landets politiska centrum var nu Mälardalen. Stockholm grundlades 1252 och växte snabbt till rikets största stad. Under 1100- och 1200-talen erövrades och kristnades Finland genom tre korståg. Landet förblev svenskt ända till år 1809 då det erövrades av Ryssland.