Kvinnan från Barum
För omkring 9 000 år sedan levde hon, ”Kvinnan från Barum” (tidigare ”Bäckaskogskvinnan”). När hennes grav grävdes ut på 1930-talet hittades redskap för jakt och fiske. Arkeologerna trodde att de hittat en mansgrav. Men senare analyser av skelettet visar att det var en kvinna.
Redskapsfynden tyder på att kvinnor under stenåldern gick på jakt, något som bekräftas av andra gravfynd, bland annat från Gotland. Vi vet att hon var 151 cm lång, spensligt byggd och ungefär 40–45 år gammal när hon dog. Hennes skelett berättar om att hon fött ett antal barn. Vi vet också att hennes liv var helt annorlunda än det vi lever idag. Genom enstaka gravar och andra fynd kan vi måla upp en möjlig bild av livet på stenåldern.
Naturligt smarta
Kvinnan från Barum, och den grupp människor hon levde och bodde med, var jägare, fiskare och samlare. De följde naturens skiftningar och årstider för att hitta det bästa jaktbytet, det bästa fisket och de bästa bärmarkerna. Det kan, med dagens mått mätt, ha varit så att livet var ganska hårt, men det rådde aldrig brist på mat. Det handlade snarare om att vara smart, att med minsta möjliga ansträngning hitta så mycket föda som möjligt.
Livskvalitet med hosta
De flyttade ofta och valde att inte ha särskilt många ägodelar. De bodde i tält eller hyddor med en värmande, och rykande, eldhärd som antagligen gav dem hosta. De hade få, men mycket skickligt gjorda, verktyg. De var specialister på jakt, framför allt jagade de kronhjort, men även vildsvin, älg och uroxe. I och med att världen omkring dem var glest befolkad fanns ingen konkurrens om maten.
Festliga kontakter
Kontakten med andra grupper av människor var mest av social karaktär där man träffades för högtider, fester och ceremonier. Det rörde sig om fester kopplade till naturen, såsom sommarsolståndet, eller när bären var mogna, begravningar och andra riter. Alla levde samma typ av liv med samma verktyg och samma vapen.