Musik på medeltiden

Mungigor och flöjter av ben är ganska vanliga arkeologiska fynd. Stränginstrument är ovanliga då de var tillverkade i trä. Från Skänninge finns en stämskruv bevarad, som kan ha suttit på en fiddla eller en rebec, ett slags föregångare till fiolen.

Musikers status

Ordet leka betydde ”spela musik” under medeltiden. Lekaren hade ofta väldigt låg status, och hade få rättigheter i samhället. Lekaren var ofta en kringvandrade artist som var skicklig på många instrument. En vanlig instrumentkombination var enhandsflöjt och trumma, och musikanterna är ofta avbildade spelande fiddla. Lekarna fick uppträda i byarna mot att de fick en bit mat. Därefter var det tvungna att vandra vidare.

Många av dagens klockringningstraditioner går tillbaka till den tidiga medeltiden. Klockor inom den kristna kulten finns omnämnda redan i slutet av vikingatid – den period som kallas missionstiden. Klockorna skulle i första hand kalla menigheten till gudstjänst, men ringningen blev också en symbol för kristnandet.

Mindre klockor

Präster hade med sig handklockor när de var på förrättningar ute i bygderna, och de har också använts vid processioner. Men vi vet ganska lite om hur de medeltida handklockorna såg ut eller användes.

En typ av mindre klockor började användas under 1200-talets första hälft, då man införde en kort ringning i mässan. I den delen av mässan förvandlas nattvardens vin och bröd till Kristi blod och kropp. Vanligen ringde man då i en liten klocka som hängde i koret, en så kallad primklocka (även kallad mäss-, kor- eller sanktusklocka), men om små handklockor använts på samma sätt vet vi inte.

Handklockan från Täby

Våren 2002 gjorde en privatperson i Täby ett verkligt fynd under grävningsarbeten hemma på tomten: en liten klocka (”pingla”) av brons. Personen tog kontakt med Historiska museet och lämnade in den för bedömning.

Det var en mycket liten bronsklocka krönt av ett korsformigt handtag. Korset talade för att klockan hört hemma i en kyrklig rituell miljö. Själva klockan var bara 58 millimeter hög och korset drygt 33 millimeter.

Fyndomständigheterna säger inget om klockans ålder, men formen är intressant och ger viss möjlighet till datering. De äldsta kyrkklockorna har en form som påminner om de gamla bikuporna av halm – man brukar kalla dem bikupeformiga. Den lilla klockan från Täby har denna bikupeform, men är något mer utsvängd ner mot randen. Mycket talar för att den kommer från tidig medeltid.

Den lilla klockan saknade motsvarighet i Historiska museets samlingar, och vi är nu mycket glada över att ha kunnat förvärva den. I fall som detta, när föremålet innehåller ädelmetall, kan upphittaren få ersättning från staten. Och upphittaren är också glad över att den införlivats i svenska folkets samlingar av gamla kulturföremål.