Dop och exorcism på medeltiden

Under medeltiden döptes människor i Sverige vid en dopfunt, ett av de viktigaste kultföremålen i kyrkan. Den var ofta tillverkad av sten och ibland i trä. Många dopfuntar från medeltiden har bevarats fram till våra dagar i kyrkor och museer, många finns i Historiska museets samlingar.

Vid dopet blir man, enligt kristen tro, upptagen i den kristna kyrkan och får ingå i den kristna gemenskapen. Dopet är en helig handling – ett sakrament. Ett litet barn som dog vid födelsen var förlorat om det inte hann döpas, eftersom den som inte var döpt inte heller kom till himlen.

En helig handling vid vatten

Jesus döptes i floden Jordan. Under den första kristna tiden fortsatte man att döpa människor i floder och vattendrag. Men ganska snart började man i stället använda grävda bassänger eller stora träkar. Fram till mitten av 1200-talet skulle helst hela kroppen sänkas ned i vattnet när man döptes, men efterhand gick man över till att endast hälla vatten på huvudet.

Anledningen till detta var vårt kalla klimat, som gjorde det farligt för hälsan att kyla ned hela kroppen. Det hände att små barn dog efter att ha döpts i iskalla kyrkor vintertid. Under den tid som missionen pågick i Sverige, en period som varade från mitten av 800-talet och fram till 1100-talet, döptes både vuxna och barn. När Sverige sedan väl var kristet döptes endast de små barnen.

Dopfunten

Under större delen av medeltiden var dopfunten tillsammans med altaret det viktigaste kultföremålet i kyrkan. Den var en symbol för Jordanfloden där Jesus döptes. Den var också en symbol för klippgraven som Jesus uppstod ur på påskdagen.

Dopfunten stod nära ingången med tanke på att den som inte var döpt var en hedning, och en hedning kunde man inte släppa för långt in i kyrkan. Det betydde nämligen att man gav fritt spel för farliga makter att ta sig in. Nu för tiden har man flyttat dopfunten längre in i kyrkan, till koret, då man inte längre tror att det lilla odöpta barnet är farligt.

Vem tillverkade dopfuntar?

När en ny kyrka skulle byggas under medeltiden uppstod stora verkstäder och hyttor runt byggnadsplatsen. Det var många hantverkare som behövdes för ett så omfattande projekt. Här arbetade även de dopfuntshantverkare som vi numera endast känner några få av till namnet.

De allra flesta dopfuntarna vet vi inte vem som har tillverkat. Mårten stenmästare har gjort ett stort antal funtar som finns i Skåne. Av dem är fem signerade med runor. Tove, som huggit dopfuntarna i Gumlösa och Lyngsjö, var en mycket skicklig stenhuggare. Sigraf är ytterligare en av de kända stenmästarna och hans dopfuntar finns i flera av de svenska landskapen, allt från Hälsingland och ned till Skåne.

Mest betydande som konstnär är dock den så kallade Trydemästaren. Dopfunten i Tryde i Skåne är en av de märkligaste överhuvudtaget konstnärligt sett. Trydemästaren har också arbetat på Gotland. I flera av de gotländska kyrkorna finns det dopfuntar som han tillverkat.

Vad är dopfuntarna tillverkade av?

Av de stenarter som användes till dopfuntarna var sandsten och kalksten vanligast. Dessa stenarter var enklast att arbeta med. På Gotland användes både sand- och kalksten, liksom även i Skåne. Gotlänningarna exporterade funtar av sandsten och kalksten till hela Östersjöområdet.

I västra Sverige, till exempel Bohuslän och Dalsland, är täljsten vanligt. I Danmark användes den hårda graniten. Det förekommer att dopfuntar tillverkas av trä även om det är ovanligt. I Sverige finns det ett fåtal dopfuntar tillverkade av trä, bland annat denna dopfunt av furu från Alnö kyrka i Medelpad.

Dopfuntens olika delar

Stenfuntarna består oftast av två delar, en fot och en skål (en så kallad cuppa). Ibland kan även ett mellanstycke, eller skaft, förekomma. De skiftande formerna på dopfuntens skål hängde samman med sättet som dopet utfördes. När hela barnet skulle doppas ned fordrades en djup skål. I de fall man inte hade en tillräckligt djup skål fick nedsänkandet kompletteras eller ersättas med att prästen öste eller stänkte vatten på barnet.

I vissa av funtarna kan det finnas ett urtappningshål. Dopvattnet var heligt och fick inte kastas bort som annat vatten. Vattnet i funten tömdes därför nog inte särskilt ofta mellan dopen, för det innebar att man måste viga nytt vatten. Genom att släppa ut dopvattnet genom urtappningshålet rann det ut genom dopfuntens fot och vidare ut i den heliga jorden under kyrkan.

Då dopvattnet vanligen stod under ganska långa perioder i dopfunten täcktes det av ett lock som skydd mot nedfallande smuts. Locket kunde vara så tungt, att det krävdes en särskild hissanordning för att lyfta av det. Locket skulle också förhindra stöld av det kraftladdade vattnet, som var eftertraktat i magiska sammanhang.

Dopfuntarnas bilder, symboler och dekoration

Dopfuntar från medeltiden är ofta rikt utsmyckade. Bilder ur berättelser om Jesus och jungfru Marias liv är vanliga. Många dopfuntar är dekorerade med ornamentik av olika slag. Bland annat växt- och djurslingor, som ofta har en symbolisk innebörd.

I de romanska bildsviterna avslutas berättelserna om Jesus barndom ofta med hans dop. Dessa bilder förklarade dopets mening och betydelse. Den viktigaste berättelsen är naturligtvis Jesus eget dop i floden Jordan. Detta motiv finns på några av de äldsta dopfuntarna till exempel Dalby i Skåne. Här ser man hur Johannes Döparen döper Jesus i floden medan en duva svävar ned från himlen. Duvan har blivit en symbol för dopet i allmänhet och föreställer den Helige Ande.

Det finns många scener ur Marias liv avbildade på dopfuntarna. En är Maria bebådelse, som visar hur ärkeängeln Gabriel berättar för Maria att hon ska föda Jesus som är Guds son. En annan är när de tre vise männen överlämnar sina gåvor till Jesus i stallet.

Band och knutar skyddade mot ont

Förutom människor och berättelser finns det andra symboler på dopfuntarna. Bandknutar, som det finns rikligt av i den medeltida konsten, har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Betydelsen av band och knutar har varit enormt viktig över hela världen i alla tider. De är symboler för att avvärja ont, att binda det med. Många av dessa tecken övertogs av kristendomen. De kom att spela en viktig symbolisk roll som skyddstecken mot onda makter bland annat på dopfuntarna. De är även dekorativa, vilket gör dem lätta att använda rent konstnärligt.

Triquetra, tetragram, och pentagram

De bandknutar som förekommer är bland annat triquetran, som har tre spetsiga öglor. Den uppfattas ofta som en symbol för treenigheten, men är äldre än kristendomen i Norden.

Tetragrammet kallas även Sankt Hanskors, även känd som Johannes Döparen. Denna knut har också gamla anor och förekommer till exempel på gotländska bildstenar. Också denna är en symbol för att avvärja ondska.

Slutligen har vi pentagrammet, som är en femuddig stjärna. Det är ett skyddstecken mot djävulen, demoner och häxor. I etnologiska uppteckningar kallas det bland annat för trollfot, markors, älvkors, häxlås med mera.

Symboliska djur

Man kan på dopfuntar även se djur, som har olika symbolisk betydelse. Exempel är svin (otukt), lejon (står alltid för styrka, men kan representera både den goda och den onda makten), drakar (djävulen), en björn (symbol för vrede, som var en synd), hare (skam), bock (i folkfantasin har djävulen bockskägg, horn och bockfot, jämför ordet horbock) och andra ”orena” djur som ett uttryck för exorcism.

Exorcism är att driva ut onda andar. Vid dopet lämnade små djävlar dopbarnet. De demoniska makterna, odjuren, finns vanligen på foten under dopfunten, medan det räddande dopvattnet finns ovanför.

Genom att studera dopfuntarnas material, form, tillverkningsteknik och dekor kan man ofta säga hur gamla de är och var de har tillverkats. Ibland är flera dopfuntar så pass lika att man kan tänka sig att de tillverkats i samma verkstad.