Bronsålderns lyckostenar?

Det är många arkeologer som tolkar stenar som kultföremål förknippade med magiska krafter. Andra arkeologer menar att stenarna kan ha använts i funktionella hantverksmoment.

Groparna kallas skålgropar och stenarna är hittade på en bronsåldersboplats i Uppland från 1000-talet före Kristus. Det är ovanligt. Mest brukar man hitta dem som lösfynd ute i markerna.

Vad användes de till?

Vad bronsålderns människor använde de små stenarna med sina gropar till, vet ingen säkert idag. Platserna där de hittats, kvarglömda på boplatser, eller ännu oftare tappade i markerna, visar att invånarna måste ha burit dem med sig. De stenar med gropar som passar att ha i handen kan ha använts som en trycksten när man skulle borra i trä eller sten eller för att göra upp eld.

En del arkeologer tror att traditionen med att knacka skålgropar har haft ett magiskt syfte. Därför är en gissning att de små stenarna verkligen varit skyddande lyckostenar inte så långt borta. Något man kunde ta med sig i fickan eller ryggsäcken på vandringar utanför den egna boplatsen.

Synliga för många

De allra flesta skålgropsstenar var inte bärbara. De fanns istället inknackade på hällar och block i landskapet och på bronsålderns hällristningar bland skepp, djur och människofigurer. Där har de legat synliga för många generationer besökare.

Skålgroparna på stenar och berg har lockat till olika teorier om deras innebörd långt efter att de huggits. Från skriftliga uppteckningar vet vi att de var betydelsefulla i folktron från 1600-talet fram till 1900-talet. I folklig mun fick de namnet älvkvarnsstenar.

Man såg framför sig älvor som under nätterna malde säd i de små groparna. Och stenarna har omgetts med magiska föreställningar. ”Jag smörjer sten för att läka kött och ben” är en besvärjelseramsa från Boglösa socken i Uppland. En särskild kult finns dokumenterad i trakterna runt Enköping där ett stort hällristningsområde ligger.

Kloka gummor

Utövarna av denna sentida kult var nästan alltid kvinnor och traditionen finns belagd fram till 1920-talet. Olika sätt att smörja groparna med fett och offer av synålar eller mynt var vanligast. Smörjningen skedde motsols, helst tre gånger och vid solnedgången. Syftet var att bota sjukdomar som man fått genom att oavsiktligt retat upp eller skadat älvorna.

Barnen var oftast förbjudna att gå fram till skålgroparna och röra något av det offrade, då kunde ohälsa drabba dem. För att bota barnens sjukdomar använde man i Mälardalen ramsan ”Tag det här och lek med och låt mitt barn vara ifred”.

Kyrkan ogillade kulten

Kyrkan hade en nedsättande syn på älvkvarnskulten och betraktade den som hednisk. Det finns exempel på att block med skålgropar sprängdes sönder, eftersom prästen eller en del av ortsbefolkningen ansåg att riterna var skadliga. Ibland användes de som byggstenar i bro- och husbyggen för att hindra de kloka gummorna att fortsätta smörja groparna i sten.