En sporre från Falebro

Ur en samling med ospecificerade sporrar som funnits i statens ägo sedan 1600-talet har man lyckats identifiera en tack vare att den avbildats i bok från 1710. Sporren hittades 1648 i jorden intill Falebro, strax söder om Uppsala.

I museets handskrivna katalog från 1800-talet står det vid inventarienr: 322. ”Tjugotre stycken spårar, dels par, dels utan; de flesta med påskriven nummer.” I äldre inventarieförteckningar framgår att sporrarna tidigare ingått i Antikvitetskollegiets samling och sedan 1693 i Antikvitetsarkivets samlingar. Man vet ingenting om varifrån sporrarna kommer eller hur de har hamnat i samlingarna utom en, som av den anledningen har fått undernummer 1. Denna sporre som är en i det närmaste komplett vänstersporre av järn har gått att identifiera tack vare att den avbildats på 1700-talet i Johan Peringskiölds bokverk om fornminnen i Sverige. I del I, om Uppland kan man på sidan 294 läsa:

”Fårebro spåre Emellan Danmarks kyrkia och Fårebro / hafwer en Dikare åhr 1648. uthi jorden funnit Ehn Spåre / hwilken nu wid pass 550. åhr gammal / såsom ett vitne ifrån then tiden / at slaget hölts emellan the Swenska och Danska / förwaras i kongl. Antiquitets Archivo, af bifogade anseende och storlek / hållandes åtta tumars längd in alles: Skulle någon wetgirig wilja fråga / antingen om en Swensk eller Dansk Riddare burit thenna Spåra? så kunde man swara honom / att troligt synes / thet Spormakaren lärer hafwa bodt i Danmarks Rike / thär samma Mästare gjordt sådana flera / och särdeles en dylika Spåre / hwilken thär är funnen under jorden / och Olaus Wormius i thes 1. Danska monumentbok infördt hafwer / pag. 50. under bokstafwen E. afritad.”

Sporrens tillstånd idag, något patinerad men intakt och förvånansvärt bibehållen. Inventarienr: 322:1. Foto: Christer Åhlin/SHM

Sägnen om Fale Bure

Om man räknar 550 år bakåt från den tid då Peringskiöld skrev sin text hamnar man i mitten av 1100-talet, och Peringskiöld syftar sannolikt på de stridigheter som utspelade sig 1161 mellan svenskar och danskar i Falebro, Uppland. Det var en fejd som följde efter Erik den heliges död och Magnus Henrikssons trontillträde året innan.

Kring detta slag finns en sägen som berättar om Fale Bure från Hälsingland, som med en stor hop hälsingar deltagit vid kung Erik den heliges erövring av Finland. När kungen blivit tillfångatagen och halshuggen i Östra Aros, nuvarande Uppsala, av den danske tronpretendenten Magnus Henriksson, tågade Fale Bure och hans hälsingar ner från Hälsingland och besegrade Magnus i ett slag vid nuvarande Danmarks kyrka år 1161.

Sporren som den avbildades (upp och ner) i Johan Peringskiölds Monumenta Uplandica I, 1710, s 295.Så långt Peringskiöld.

Uppdiktad person

Fale Bure själv stupade dock i slaget och efter detta skall, enligt sägnen, bron över Sävjaån kallats för Falebro. Men att namnet Falebro skulle ha något med Fale Bure att göra faller på sin egen orimlighet eftersom det är en mytisk, uppdiktad person.

Gamla uppteckningar visar däremot att namnet i äldre tider uttalades med å-ljud och med tjockt l, det vill säga Fålebro, och ännu längre tillbaka med r, Fårebro. Från 1400-talet finns belägget Fardhabro. Detta har lett till tolkningen att det i Falebro ingår antingen ett personnamn Fardhe, som skulle betyda resande eller köpman, eller ett naturnamn fardher med betydelsen vadställe, jämför engelskans ford.

Ny datering

Men är då sporren från 1100-talet? Peringskiöld daterade den till denna tid men det var mer genom kopplingen till slaget 1161 än via en regelrätt datering. Det finns åtminstone tre saker hos sporren som gör att man måste utesluta 1100-talet och snarare placera den i 1400-talet:

Stjärntrissan. De äldsta sporrarna hade en kort pik. Med tiden ökade bepansringen hos ryttarna och rustningarna minskande rörligheten därför gjordes sporrskaftet längre. Under högmedeltiden kom de rörliga trissorna, de var ofta stjärnformiga och satt som avslutning på skaftet i stället för en fast spets.
De kraftigt böjda skänklarna. Från början hade sporrarna raka skänklar. Under en period vid den tidiga medeltidens slut började skänklarna böjas i U-form runt fotknölarna, så att sporrskaftet hamnade längre upp på hälen.
De dubbla remöglorna. De äldsta sporrarna hade en nitplatta eller ett enkelt hål som remmen satt direkt i. Under senmedeltid hade dessa utvecklats så att ledade remfästen av metall satt i dubbla hål med en fast rem under foten och en reglerbar rem över foten.

Johan Peringskiöld hade fel i sin datering av sporren och den kan alltså inte kopplas till någon fejd mellan svenskar och danskar under 1100-talet. Men den detaljrika avbildningen av sporren i hans bok har gjort att man har kunnat skilja ut den bland många andra och knyta den till en plats.

Månadens föremål, juni 2006
Av  Ronnie Carlsson