Dopet

Idag kan vi välja om vi vill döpa våra barn eller låta bli. Under medeltiden fanns inte detta val. Dopet var livsviktigt, inte bara för detta livet, utan alldeles särskilt för det nästa.

Ett litet barn som dog vid födelsen var förlorat om det inte hann döpas, eftersom den som inte var döpt inte heller kom till himlen. Dopet är en helig handling – ett sakrament. Vid dopet blir vi upptagna i den kristna kyrkan och får ingå i den kristna gemenskapen. Jesus döptes i floden Jordan. Under den första kristna tiden fortsatte man att döpa människor i floder och vattendrag. Men ganska snart började man istället använda grävda bassänger eller stora träkar. Fram till mitten av 1200-talet skulle helst hela kroppen sänkas ned i vattnet när man döptes, men efterhand gick man över till att endast hälla vatten på huvudet.

Dopscen från dopfunt, 1100-talet, Kropp kyrka i Skåne. Foto: Lennart Karlsson

Anledningen till detta var vårt kalla klimat, som gjorde det farligt för hälsan att kyla ned hela kroppen. Det hände att små barn dog efter att ha döpts i iskalla kyrkor vintertid. Under den tid som missionen pågick i Sverige, en period som varade från mitten av 800-talet och fram till 1100-talet, döptes både vuxna och barn. När Sverige sedan väl var kristet döptes endast de små barnen.

Dopfunten

Under större delen av medeltiden var dopfunten tillsammans med altaret det viktigaste kultföremålet i kyrkan. Den var en symbol för Jordanfloden där Jesus döptes. Den var också en symbol för klippgraven som Jesus uppstod ur på påskdagen.

Dopfunten stod nära ingången med tanke på att den som inte var döpt var en hedning, och en hedning kunde man inte släppa för långt in i kyrkan. Det betydde nämligen att man gav fritt spel för farliga makter att ta sig in. Nu för tiden har vi flyttat dopfunten längre in i kyrkan, till koret, då vi inte längre tror att det lilla odöpta barnet är farligt.

Dopscen på dopfunt från slutet av 1100-talet, Skölvene kyrka i Västergötland. Foto: Lennart Karlsson