Det bidde en tummetott

Dateringen av Åslevanten kan liknas vid sagan om skräddaren vars sömnad av en rock bidde en tummetott. Den nålbundna vanten från Åsle socken i Västergötland hittades 1918 av Frithiof Svensson när han var i färd med att ta upp torv i Åsle mosse. Vanten uppmärksammades vid en textilinventering i dåvarande Skaraborgs län i början av 1930-talet och införlivades i Statens historiska museums samlingar 1933 med inventarienr: 20378.

Vanten som var yngre än vad man först trodde.

Frithiof Svensson som fann vanten var en man som förstod textiliers värde, åtminstone att döma av vad museets katalog kan berätta. Svensson blev erbjuden 50 kronor som inlösen för vanten av riksantikvarien vilket han inte accepterade.

Vanten blev ko

Elisabeth Strömberg, utsänd att förhandla med Svensson via hans ombud, Holger Arbman, meddelade riksantikvarien:
– Trots användandet av hela min övertalningsförmåga lyckades jag inte förmå Frithiof Svensson att vilja avstå vanten för mindre än 300 kr.
Frithiof Svensson fick sina begärda 300 kronor och nyligen fick jag berättat för mig av hans son Gösta vad hans far gjorde med summan han fick för vanten, han inhandlade en ko till sin gård.

I samband med upptäckten av vanten i början av 1930-talet blev den föremål för studier när det gällde datering och teknik. Med hjälp av pollenanalys fick man fram att vanten tillkommit under de första århundradena efter Kristi födelse. Tidigare fynd av en eldslagningssten från 300–400-tal i samma mosse ansågs stärkta pollenanalysen.

Ofärgat ullgarn

Vanten är som tidigare nämnts utförd i en teknik som vi kallar nålbindning. För att utföra denna teknik krävs endast en lite större nål och garn, vanligtvis ullgarn. Genom att, förenklat uttryckt, lägga garnet i öglor runt sin egen tumme och binda dessa med hjälp av nålen och dess garn, som löper i ett med öglorna runt tummen, syr man fram ett föremål.

Åslevanten är en vänstervante, cirka 27 cm lång, och av ullgarn som ursprungligen sannolikt var ofärgat men som nu har en brun färg av att vanten legat i mossen. Runt vantens kant finns rester av en frans som varit randad i rött, grönt och vitt ullgarn som idag också är brunfärgade men som det går att se olika färgskillnader i.

Nytt resultat med C14-datering

Under hösten 2002 har Margareta Nockert och Göran Possnert utkommit med boken Att datera textilier, som redovisar resultaten från deras samarbete under 1990-talet med C14-datering av textilföremål. Bland dessa textilier återfinner vi den ovan nämnda Åslevanten som sedan 1930-talet har ansetts vara det äldsta exemplet på nålbindningsteknik.

Med hjälp av C14-datering kan forskningsresultat ändras snabbt och så har skett med Åslevanten. Genom ett trollslag senareläggs dateringen av vanten med 1 000–1 200 år och hamnar istället någonstans mellan år 1510 och 1640. Nockert och Possnert menar att detta förändrar historieskrivningen betydligt och att nålbindningstekniken nu inte kan föras längre tillbaka än vikingatid på nordiskt område. Så av dateringen av Åslevanten bidde det en tummetott.

Månadens föremål, januari 2003
Av  Mari-Louise Franzén