Hoppa till innehåll

Digerdöden

Digerdöden, eller pest, kom till Europa år 1347 och härjade i omgångar fram till 1700-talets början. Den drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713. I samband med digerdöden inträffade också en jordbrukskris.


På medeltiden kallades digerdöden vanligen för den stora döden eller svarta döden. De första kända utbrotten var i Kina mellan 1331 och 1334. Sedan spred sig pesten snabbt via handelsvägar som etablerats som länkar mellan öst och väst. Digerdöden spreds till Genua och Venedig från Krim 1347.

Schackspel med döden. Kalkmålning från Täby kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson

Spridning i Europa

Källorna berättar om minst ett skepp från handelsstaden Kaffa på Krim som drev in till Sicilien kust, troligen med smittade sjömän. Smittan spred sig sedan vidare norrut och västerut. I Norden var Norge det första land att drabbas av pesten sommaren 1349. Ett år senare hade den passerat gränsen till Sverige.

Pestbakterien, Yersinia pestis, fungerar kraftigt genom att den slår ut immunförsvaret. Pest förekommer i tre former: böldpest, lungpest och blodpest. Böldpest har en dödlighet mellan 30-70 % medan lungpest och blodpest så gott som alltid är dödliga. Pest angrep i första hand gnagare, framförallt råttor.

Människor blev smittade genom loppor från smittade råttor – när värddjuret dött söker sig råttloppan till en levande och varm kropp. Smittan spreds sedan även mellan människor, via närkontakt eller luften. Ett vaccin mot pesten saknas än idag.

Pesten i Sverige

Det är svårt att veta exakt hur många människor i Sverige som dog av den första pestvågen – olika forskare räknar med olika siffror från 30-40% till två tredjedelar av befolkningen. Detta innebär ungefär mellan 225 000 och 500 000 personer.

Pesten spreds längs tidens handelsvägar – både människor och råttor reste med fartygen och spred sjukdomen när de kom iland. I städerna spred sig sjukdomen snabbt bland smutsiga och trånga gränder och tättbefolkade hus.

Den stora döden förändrade också människors tankesätt. Döden fick större utrymme i konsten. Den medeltida människan trodde att det var Guds vrede över människornas synder som orsakat pesten. Man trodde att det enda sättet att stoppa pesten var att blidka Gud. Det bildades så kallade botgörartåg, samlingar av människor som iklädda trasor, högljutt klagande drog fram längs vägarna.