Äldre stenålder – Mesolitikum

Mesolitikum kännetecknas av olika typer av boplatser, avancerade fiskeanläggningar och tidiga gravplatser. Klimatet blev varmare och landskapet förändrades mycket. Äldre stenåldern, mesolitikum, sträcker sig från cirka 9 500 före Kristus till 4 000 före Kristus. Perioden delas ofta in i tre olika delar. Man talar om tidigmesolitikum, mellanmesolitikum och senmesolitikum. I sydligaste Sverige fanns nu maglemosekultur, följt av kongemosekultur och slutligen erteböllekultur. Olika kulturer har också urskilts utmed västkusten, som hensbackakultur, sandarnakultur och lihultskultur. Längre norrut har tydliga arkeologiska kulturer inte varit lika enkla att urskilja.

Livsstil under äldre stenåldern

Kännetecknande är att människorna nu levde som jägare, fiskare och samlare. Det enda tama djur man hade var hunden. Jordbruket hade ännu inte börjat bedrivas, även om människan påverkade såväl faunan som floran omkring sig. Det kan ha rört sig om att gynna hasseln på olika vis för att få bra tillgång till hasselnötter eller om att man flyttade på växter och djur. Människorna tog till exempel med sig hare och räv till Gotland där större landlevande djur helt saknas när ön först bosattes.

Hela Sveriges nuvarande landområde koloniserades

Livet var vid denna tid relativt rörligt. När isen smälte, rörde sig människor snabbt över stora områden. De kom inte bara från söder, utan också från norr och öster. Människor söderifrån tog sig vidare norrut när isen smälte undan. Tidiga spår från cirka 9 000 före Kristus är kända från Motala och de äldsta lokalerna i Stockholmsområdet är från cirka 8 000 före Kristus. I nordligaste Sverige finns tidiga lokaler som Aareavaara i Norrbotten, daterad till cirka 8 600 före Kristus och människor spred sig nu också från norr söderut. Spår efter människor norrifrån finns i Dalarna och Gävleborg cirka 8 000 före Kristus. De sista områdena som blev helt isfria var de innersta delarna av södra Norrland omkring 7 500 för Kristus och de äldsta spåren efter människor på Gotland är från århundradena strax innan 7 000 före Kristus.

Människan flyttade mycket

Människorna flyttade också mellan olika typer av miljöer för att kunna utnyttja olika resurser, som till exempel mellan inland och kust. De rörde sig i små grupper över långa avstånd för att ha kontakt och byta saker med andra. Vattenvägarna var särskilt viktiga. Ibland samlades de i större grupper vid speciella tillfällen. Hur de levde berodde mycket på vilka resurser som fanns och hur många de var. I sydligaste Sverige är en fermenteringsanläggning och avancerade fiskeanläggningar kända, vilket visar att vissa grupper var ganska bofasta redan för 9 000 år sedan.

Det finns spår efter många olika typer av äldre stenåldersplatser. Det finns allt från små tillfälliga lokaler som jaktstationer till stora samlingsplatser. Vi känner till specialiserade lokaler, där till exempel stenmaterial brutits som kvartsbrott, lokaler där yxor tillverkats eller där konst skapats. Det finns platser, så kallade yxplatser där spår efter yxtillverkning hittats tillsammans med ibland tusentals yxor. I sydligaste Sverige och på västkusten finns platser där mängder av skal från musslor, snäckor och ostron ibland bildat högar som kallas för kökkenmöddingar.

Från mesolitikum har vi också våra äldsta kända gravplatser. Det rör sig om enstaka gravlagda personer, som gravplatserna tillhörande Österrödskvinnan, Bredgårdsmannen, Barumskvinnan och Stora Bjärs-mannen. Med tiden anläggs större gravfält som de i Skateholm och i Norrbotten finns de första gravarna med synlig markering ovan mark, så kallade rödockragravar. Även hundgravar är kända från mesolitikum. Det finns lokaler som utmärker sig med spår efter ritualer av olika slag, i grottor som Stora Förvar på Stora Karlsö eller ute i våtmarker. Ett exempel är Kanaljorden i Motala, där skallar monterade på träskaft hittats i en före detta sjö. Både de döda och djur verkar ha varit viktiga i dåtidens föreställningsvärld och tro.

Vindskydd, hyddor och långhus som boende

Huslämningar har hittats i form av enklare vindskydd och hyddor. Längre fram i tiden förekom också långhus. Från nordligaste Norrland finns hus med nedsänkt golvplan omgärdade av vallar, så kallade boplatsvallar. Vi hittar spår efter eldstäder och efter hantering av mat, som kokgropar. Även de äldsta fångstgroparna är från denna period.

Klimatet och djurriket under äldre stenåldern

Klimatet under äldre stenåldern var varmare än tidigare. Kala vidder med tundra ersattes nu med stora björkskogar som eftersom, med vissa skillnader över landet, kom att innehålla allt fler olika lövträd och även tall. Granen kom också tidigt, men var sparsamt förekommande hela stenåldern igenom.

Till de större bytena hörde under en kortare tid uroxe och kanske vildhäst men sedan främst älg, ren, hjort och björn. Förutom storvilt fanns i skogarna rikligt med småvilt, som bäver och vildsvin, räv och hare, samt gott om bär, frukt, nötter och växter. I hav och sjöar fanns det gott om fisk, och även marina djur jagades som säl. Djur avbildades i den samtida konsten, både genom målningar på hällar och som inristningar på föremål. Både män och kvinnor deltog i såväl jakt som fiske, utifrån vad som går att utläsa i gravmaterialen. Det är troligt att alla som kunde fick hjälpa till med jakt, fiske och insamling. Över lag var det en varm tid, men även bakslag inträffade, som en global nedkylning för omkring 8 200 år sedan.

Strandnivåer och landskapsförändringar

På grund av smältande is i förhållande till landet som reste sig när isens tryck lättade skiftade strandnivåerna mycket och landskapet var ständigt föränderligt. I söder där landhöjningen var mindre lades kusten stundtals under vatten. Detta skedde också periodvis utmed Östersjöns södra kuster i samband med mer tillfälliga havsytehöjningar, som lämnat tydliga strandvallar efter sig i landskapet.

Längre norrut var landhöjningen hela tiden mer omfattande än havsytehöjningarna, landet höjdes ständigt och forna havsvikar blev till insjöar för att med tiden torrläggas medan havet drog sig tillbaka. Vi hittar därför stenålderns kustlokaler inne i dagens skogar på höga höjder över havet, och ju högre de ligger desto äldre är de i regel. Dessa förändringar där stenålderslokaler flyttat efter den föränderliga strandlinjen och ibland överlagrats är således en stor hjälp vid dateringen av många platser.

Östersjön gick också från att vara ett hav (Yodiahavet), till att för en tid vara en insjö (Ancylussjön), och sedan åter bli ett innanhav (Litorinahavet), något som påverkade faunan och i förlängningen fisket och den marina jakten på inte minst säl. Under Yodiahavets tid öppnades ett sund genom mellersta Sverige, kallat Närkesundet. Detta erbjöd en passage för sälen att ta sig in i nuvarande Östersjön, samtidigt som sundet kom att medföra att Östersjön tappades av på vatten och områdena kring Öresund i söder torkades upp. Under Litorinahavets tid var det däremot kring Öresund som Östersjön hade sitt utlopp.

Stenredskap och tekniker

De föremål som människorna lämnat efter sig och som bevarats till våra dagar är framför allt stenredskap, som borrar, skrapor, pilspetsar, sticklar med flera, och spår efter stensmide som kärnor, knackstenar och slipstenar. Olika grupper använde olika tekniker, synligt bland annat i kärnor från vilka spån slagits. I söder fortsatte man den paleolitiska traditionen med direkt tillslagna plattformskärnor.

I norr vandrade människor in som brukade en tryckteknik använd på koniska kärnor. Utifrån dessa olika tekniker går det att se varifrån människor kommit och hur de rörde sig samt vilka de hade kontakt med. Med tiden, cirka 7 000 före Kristus, etablerades sedan användandet av handtagskärnor med tryckteknik där kärnorna är mer avlånga till formen och där spånen på så viss bibehåller samma storlek trots att kärnan blir mindre. Handtagskärnor är typiska för mesolitikum.

Även stenmaterialet i sig kan ge inblickar i kontaktnät och rörelsemönster, då olika stenarter förekommer i olika delar av landet. Flinta finns bara i sydligaste Sverige där den dessutom varierar i utseende mellan olika områden. Senon- och danienflinta från sydvästra Skåne kan skiljas från kristianstadsflinta i nordöstra Skåne och kambrisk flinta från Kinnekulle kan skiljas från ordovicisk flinta som finns på Öland och Gotland. Kvarts är annars det vanligaste materialet att tillverka stenredskap med i Sverige, medan det i Norrland också är vanligt med kvartsit och här finns också skiffer, för att nämna de vanligaste.

Med högkvalitativ kvarts och kvartsit och andra täta bergarter som flinta, tuffit och jaspis gick det att slå spån, men ofta är kvartsen mer fylld av inre sprickbildningar och faller sönder på ett annat sätt. Andra tekniker kom att utvecklas för kvartsen där man använde sig av direkt tillslagning från en plattform likt den äldsta tekniken i flinta i söder (plattformsteknik), ibland med ett stöd under (städteknik).

Det man slog av och använde direkt eller omformade till redskap kallas för avslag och inte spån. Även bipolär teknik utvecklades där kvartskärnan hade ett stöd under och sedan gjordes ett tillslag mitt uppifrån från en kant (och inte från en plattform). Generellt höll stensmidet under mesolitikum en mycket hög kvalitet och en fantastisk hantverksskicklighet kan spåras. Perioden kännetecknas bland annat av att man nu inte bara tillverkade vanliga spån, utan också mikrospån som är smalare än en centimeter på bredden. Dessa mycket små spån användes som de var eller arbetades om till små redskap kallade mikroliter.

Inte bara redskap tillverkade av spån eller avslag användes, utan nu var också större redskap av sten, som yxor, vanliga. De har formats på olika sätt i olika trakter och förändras också över tid. Till de vanligaste hör kärnyxor och skivyxor i söder, lihultsyxor i väst och trindyxor öster- och norrut inte minst i östra Mellansverige.

Föremål och hantverk av ben, tänder och horn

Där bevaringsförhållanden varit bättre hittar vi också ben, från både människor och djur. Även föremål som smycken, redskap och vapen tillverkade av djurben, djurtänder och horn förekommer och spår efter tillverkningen av dessa. Det gjordes redskap som yxor och hackor, slagstockar för stensmide, harpuner, ljuster och fiskekrokar för marin jakt och fiske och genomborrade djurtänder användes som pärlor.

Kompositföremål i form av benspetsar eggade med mikrospån av flinta eller kvarts är ett relativt vanligt jaktvapen, ofta formade som pilspetsar men ibland som dolkar eller spjutspetsar. På föremålen av ben och horn hittar vi ibland ristningar, ofta i form av geometriska mönster men ibland även djur och stiliserade människor.

Användning av pigment och bildkonst

Förmodligen användes olika pigment för att färga föremål, kläder och kanske den egna huden, och av dessa hittar vi spår av ockra. Både gulockra och rödockra är kända från stenåldern. Rödockran har också använts för att måla på klippväggar eller stora block, där ofta älgen avbildats. Denna bildkonst, som också utgjordes av ristningar i häll, är svårdaterad och tillverkades under lång tid, men många tror att de äldsta är mesolitiska. Före senmesolitikum tros endast djur ha avbildats och då i naturlig storlek. Med hjälp av strandförskjutningen dateras emellertid många av ristningarna till yngre stenålder.

I sällsynta fall har föremål av trä hittats bevarade, som till exempel en paddel eller mjärdar och andra fasta fisken. Lämningar av textil är extremt sällsynt från denna tid, men har hittats i till exempel Tybrind Vig i Danmark. Även om päls och skinn förmodligen var de vanligaste textilmaterialen vilket indirekt styrks av fynd som skrapor, visar de danska fynden att man tillverkade rep och genom nålbindning även textilier av växtfibrer. Harts är också något vi ibland hittar. Det har använts för att fästa och täta material. För att fästa eggar i benspetsar och för att täta båtar exempelvis vilket uppmärksammats i Huseby klev på Orust, men också som tuggummin. Först under periodens allra sista skede kom man längst i söder att börja använda keramik, så kallad erteböllekeramik, och bränd lera har hittats längst i norr.