Vilka var vikingarna?

Makten låg i händerna på lokala aristokrater som tidvis kunde bygga upp stora välden som sedan lika snabbt kunde försvinna igen. Det skulle dröja tills långt efter vikingatiden innan något som börjar likna dagens Sverige tog form. För de flesta var livet och identiteten knutna till den jordbruksbygd människor bodde i.

När var Vikingatiden?

Vikingatiden är namnet som arkeologer gett en historisk period i Skandinavien. Periodens utbredning i tid har förändrats med olika forskningstraditioner, men i Historiska museets utställning Vikingarnas värld avses tiden 750–1100 efter Kristus.

Ordet viking finns på några få runstenar från perioden och verkar oftast beskriva en situation eller aktivitet. En person kunde vara ”i viking” vilket innebar att vara på handelsresa eller härjningståg. Det var alltså inte namnet på ett folk eller en grupp. De allra flesta människor ägnade sig åt jordbruk och var sällan eller aldrig “i viking”

Fanns det folkslag?

Vad ett ”folk” egentligen var vid den här tiden är inte så enkelt att reda ut. I de skriftliga källorna finns olika namn på större människogrupper. Men vad dessa namn syftade på förändrades över tid.

Ett exempel är de så kallade ”burgunderna”. Under en period syftade det här namnet på en slags krigargrupp, men lite senare var burgunderna majoriteten av folket i ett kungarike som tog namnet Burgund. Ännu lite senare blev burgunder en beteckning på människor i ett delområde i det frankiska riket.

Vilka människor begreppet egentligen syftade på, och vilken slags gemenskap de hade, förändrades flera gånger.

Folk och land före Sverige

För tusen år sedan fanns det i östra Skandinavien flera mindre ”land”, som de kallas i de skriftliga källorna. Landen motsvarade oftast större jordbruksbygder. Bygderna var nätverk av gårdar, byar, odlingsmarker och betesområden. Byar och gårdar bands samman av enkla vägar. Mellan bygderna låg stora skogsområden som ingen ägde och som bildade gränstrakter.

Vikingatida land som till exempel Eowland, Sundermannia och Iamtaland kan geografiskt ungefär översättas med de senare landskapen Öland, Södermanland och Jämtland. I det arkeologiska källmaterialet kan man ofta finna kulturella traditioner i sådana områden vilket gav dem en särprägel, speciellt i fråga om död och begravning. Den politiska makten i olika bygder låg i första hand hos lokala aristokratiska släkter som var stora jordägare och levde på imponerande gods.

Även om banden till större och mindre bygder var starka identifierade sig människor olika beroende på situation. I vardagen var det viktigaste kanske vilken släkt eller by en person tillhörde. Den som befann sig på resa var kanske mera ”jämtlänning”, ”bleking” eller ”ålänning”.

Sweoland och Gothia

I de skriftliga källorna finns också begrepp som syftar på sammanhang större än de mindre jordbruksbygderna. Det är ord som ”Sweoland”, ”Gothia” och ”Denemearcan”. Det första ordet syftar på delar av vad vi i dag kallar Svealand, primärt Mälardalen. Gothia är ett namn knutet till delar av de moderna Västergötland och Östergötland.

Men medan de mindre jordbruksbygdernas namn troligen var mera fasta så skiftar betydelsen av de större begreppen över tid i källorna. Det är också vad man kan förvänta sig med anledning av exemplet om burgunderna. Begreppen täcker också bara in delar av det som långt senare har blivit Sverige. Stora områden i norr och söder hade andra namn. Dessa områden och människor måste förstås i sitt historiska sammanhang snarare än utifrån att de senare skulle bli delar av en nationalstat.

Under den tidiga medeltiden kämpade olika kungasläkter i Mälardalen, Östergötland och Västergötland om den politiska makten över vad som i dag är Mellansverige. Dessa makthavare hade tillgång till den kristna kyrkans organisatoriska och politiska kunnande. Ändå dröjde det länge innan samma kung klarade att upprätthålla någon varaktig kontroll över så stora områden. Den vikingatida makten över större områden var personberoende, tillfällig och föränderlig.

Fler identiteter

Det fanns också viktiga identiteter och grupper som inte var knutna till särskilda jordbruksbygder. Begreppet Rus är en omdiskuterad term som användes i öster för skandinaver och sannolikt även för andra människor. Rus verkar ha varit en beteckning för ett folk i vissa situationer och för en grupp av krigare eller handelsmän i andra situationer. Detta verkar också ha förändrats över tid.

I norr fanns under den här tiden mer eller mindre nomadiska grupper som har en uppenbar relation till senare tiders olika samiska grupper. I de skriftliga källorna kallas de ofta Scritefini eller liknande begrepp. Interaktionen mellan folk från Skandinavien och folk från de södra och östra delarna av östersjökusten var också omfattande.

Människor rörde sig i alla riktningar. Skandinaver bosatte sig i många andra områden och ändrade gradvis identitet. Exempelvis de nordbor som bosatte sig i dagens Normandie och kallades normander. Folk söderifrån och österifrån bosatte sig och levde i Skandinavien. Det finns många arkeologiskt kända platser med tydligt blandade befolkningar där olika kulturella traditioner och uttryck flöt samman och bildade nya former.

På vikingatiden fanns inte Sverige

För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och därmed heller inte svenskar i betydelser som liknar vad dessa begrepp senare kommit att stå för. Det är heller inte så enkelt som att ”Sweoland” eller ”svearna” är ursprunget till dagens svenskar, annat än i språklig bemärkelse.

Det moderna Sverige kommer ur en mångfald av olika forntida land och föränderliga folk samt av ständiga kontakter med olika delar av världen. Varken då eller nu existerade någon homogen grupp av svenskar eller skandinaver med samma kultur och bakgrund.

Vikingatiden var en annan värld. Komplex och mångskiftande när det gäller identitet, kultur och livsstilar Radikalt annorlunda än den moderna världen och det är just det som är det intressanta. Vad folkslag, kultur, makt eller att leva ett liv innebar så långt tillbaka i historien var helt annorlunda än i dag.

Att upptäcka den världen handlar om att försöka förstå andra sätt att leva och att vara människa på än i en modern nationalstat. Inte om att försöka finna oss själva. Vikingatidens värld är spännande för sin egen skull samtidigt som den ger perspektiv på tillvaron i dag.