Vikingatida skridskor
Järnålder
500 f.Kr. – 1100 e.Kr.
Vikingatid
800 e.Kr. – 1100 e.Kr.
Medeltid
1050 e.Kr. – 1520 e.Kr.
Isläggarna blir dock vanliga först under medeltiden. I samband med att järnskridskon introduceras i början av 1600-talet kom isläggen att spela en allt mindre roll. Det finns dock enstaka belägg för att isläggar använts så sent som på 1900-talet.
Smörjde med grisfett
Isläggarna var tillverkade av mellanfotsbenet från häst eller nötkreatur. Deras undersida var plan och polerad för att de skulle bli snabba. Genom att smörja undersidan med grisfett minskades friktionen mer, och man kunde åka ännu fortare.
På väl bearbetade exemplar var framändan tillhuggen i en snett uppåtriktad spets, så att man skulle kunna ta sig över mindre hinder utan att fastna. Översidan kunde vara orörd eller avplanad, det viktiga var att man fick en bred yta att stå på.
Kunde snöras fast vid fötterna
Ibland har isläggarna hål för fotremmar vid tå och häl, så att de kunde snöras fast. Men då åkaren inte lyfte fötterna, utan i stället använde en ispik som man sköt sig fram med, behövde isläggen egentligen inte knytas fast.
Islägg
Fyra isläggar, tillverkade av ben från nötkreatur. Boplatsfynd från Svarta jorden, Birka, Adelsö socken, Uppland.
Finns att se på Historiska museet i utställningen Vikingarnas världDu hittar föremålet i monter 34, Vikingarnas värld Monter 34
Isläggarna var snabba
Under de senaste decennierna har ett antal praktiska försök med isläggar genomförts. Dessa har visat att man utan särskilt stora förkunskaper kan uppnå god fart. Då, såväl som nu, underlättades färden dock om underlaget var blankis.
Den stora mängden isläggar som hittats i samband med arkeologiska utgrävningar tyder på att de varit en populär företeelse med många användare. De förekommer i många olika storlekar och har troligtvis använts av såväl barn som vuxna.
Att även kvinnor använde isläggar visar ett fynd från Ipswich i England. Inbäddat i leran, i vad som varit en flodbädd, hittade man ett kvinnoskelett med isläggar alldeles intill.
Idén att använda bitar av ben för att färdas på isen är spridd över hela norra halvklotet. Klimatet sätter en naturlig gräns för isläggens geografiska spridning. I söder innebär mildare temperaturer att isen alltför sällan är frusen tillräckligt länge. Långt norrut kommer snön ofta samtidigt, vilket gör skidåkning till ett bättre alternativ.
