Sveriges äldsta gravmonument – rödockragravar

Vilka var de? Vad betydde gravarna för deras efterlevande? Arkeologiska fynd avslöjar en fascinerande historia om stenålderns ritualer, liv och död. Jordbrukets introduktion är nära förknippad med bruket att bygga monument över de döda. Spår efter tidigt jordbruk har hittats från Skåne i söder och vidare upp mot Dalarna från tiden omkring 4000 före Kristus. Drygt 500 år senare uppfördes de första megalitgravarna – stora stenkammargravar där flera personer begravdes. Både det första jordbruket och megalitgravarna är förknippade med vad som arkeologiskt benämns som trattbägarkulturen.

Faktum är dock att megalitgravarna inte alls är de äldsta ovan mark med stenkonstruktioner markerade gravar vi har i Sverige. Långt tidigare, redan för omkring 7 000 år sedan, anlades stensättningar över de döda bland jägare, fiskare och samlare i nuvarande Norrbotten.

Dessa nordliga gravar brukar kallas för rödockragravar då de utmärks av att vara fyllda med rödockrafärgad sand. Rödockra är ett färgpigment som var vanligt under stenåldern och som återkommande påträffas i gravar från både äldre och yngre stenålder i olika delar av landet.

Varför det användes är svårt att med säkerhet säga, men idéer har förts fram om att rödockran kan ha tillskrivits läkande eller renande krafter eller att den kan ha associerats med blodets och livets färg och uppfattats som livgivande.

Rödockragravarna i Norrbotten karaktäriseras också av att vara de äldsta gravar vi idag känner till från Sverige med en med sten konstruerad överbyggnad. Dessa överbyggnader har karaktären av stenpackningar och även fast de är diskreta är de ändå synliga ovan mark än idag.

Det finns ett 20-tal stensättningar med fyllning av rödockra registrerade. Dessa gravar är främst runda till formen och de är 3–6 meter i diameter stora. Endast några av gravarna är ovala eller rektangulära. De är alla belägna i Norrbotten i trakterna av Piteälven, Luleälven och Kalixälven, och är de enda stenåldersgravar från äldre stenålder (mesolitikum) som är kända i Norrland.

Stensättningar med rödockra

En trolig stensättning har även hittats i norra Österbotten i Finland, vilket väckt frågan om detta gravskick kan ha tillämpats längs hela Bottenvikens kust under senmesolitikum.

Gravarna var gjorda för att synas och blev till punkter i landskapet som stenålderns människor kunde förhålla sig till och återkomma till. De ligger emellertid inte isolerade, utan tvärtom har ofta andra stenåldersfynd hittats i deras omedelbara närhet, som slaget stenmaterial, stenar spruckna av eld (skärvsten) och gropar.

Dessa lämningar har tolkats som spår efter boplatser och det har därför uppfattats som att det fanns en nära koppling mellan gravar och boplatser. I vissa fall finns också kända boplatsvallar (hus) i närheten. Fynd i nära anslutning till gravarna kan emellertid också vara spår efter både gravritualer och senare besök vid gravarna. Så har exempelvis närområdet till den cirka 1 000 år yngre graven vid Lillberget utanför Överkalix tolkats.

Det kan vara svårt att arkeologiskt avgöra vad till exempel en eldstad som hittas vid en grav använts till, om de visar sig vara ungefär samtida.

Arkeologiskt undersökta rödockrastensättningar

När stensättningarna först hittades trodde man att de var från järnålder. Först i samband med ett projekt på 1990-talet uppmärksammades att just stensättningarna med rödockrafyllning alla ligger 75 meter över havet eller högre.

I relation till landhöjningen stämmer den nivån med en datering till slutet av den äldre stenåldern, om platserna en gång legat kustbundna. Denna datering skulle sedan komma att bekräftas genom att två av gravarna grävdes ut, vilket skedde under ledning av arkeologen Lars Liedgren.

En grav i Manjärv i Älvsby socken och en grav i Västra Ansvar, Överkalix undersöktes. Under 2020-talet grävs en tredje grav ut i Ligga, Jokkmokk.

Graven i Manjärv

Lämningarna från den grav som undersöktes åren 1991 och 1992 i Manjärv är numera en del av Historiska museets samlingar. Vid utgrävningen visade sig graven innehålla spår efter minst två skelett.

Den person som först begravdes på platsen lades ner i en cirka 70 centimeter djup grop vars botten hade täckts med ett lager fin och stenfri sand. Därefter hade rödockrainblandad sand påförts, på vilken den döda kroppen lagts ner. Rödockran täckte vid undersökningen en 2 meter lång och 0,25–0,5 meter bred yta, med en tjocklek av 3–7 centimeter.

Det var i detta lager som de starkt upplösta resterna efter ett skelett iakttogs. Skelettet var helt inbäddat i rödockra, och även det föremål som följt med den döda i graven hade kraftiga spår av rödockra. Föremålet är ett avslag av skiffer, som hade placerats mellan den dödas knän. Avslaget kan ha använts som en kniv.

Om föremål av organiskt material en gång lagts ner i graven vet vi inte. Den sura kalkfattiga marken har gjort att de i så fall förmultnat sedan länge, liksom den dödes kläder och material denne kan ha lagts på eller svepts i. Inte ens skelettet var välbevarat utan syntes bara som en svag färgning innehållande små och sköra benbitar.

Benen, delar av bäckenet, armpartier och kraniet kunde urskiljas varigenom personens längd uppskattades till 165 centimeter. Det enda som var någorlunda välbevarat var rester efter den dödas tänder, då tandemalj är det som i regel bevaras bäst. Utifrån tändernas slitning bedömdes personen ha kunnat vara cirka 25–30 år gammal.

Tack vare de spår som ändå fanns i graven har en datering varit möjlig att göra och vi vet därför att personen dog omkring 5 200–5 000 före Kristus.

Vid tiden omkring 5 000 före Kristus låg gravplatsen på en mindre ö nära kusten. Efter att denna person gravlagts skulle emellertid inte graven färdigställas, utan först begravdes ytterligare en eller två personer.  
Efter den första begravningen skedde alltså ytterligare en. Den begravda kroppen med fynd och rödockra i den första graven täcktes först av ljust gråbrun sand med inslag av grus och sten.

Ovanpå detta hade sedan på nytt kraftigt med rödockra lagts ner i gropen som nu också var större, 2,6 meter lång och 0,6–1,3 meter bred. Bevaringsförhållandena var här ännu sämre och endast benfragment i vitaktiga färgningar, som visade sig vara mänskliga, iakttogs. Här kan en eller möjligen två personer en gång ha gravlagts.

Att bevaringsförhållandena här var sämre beror sannolikt på att kroppen eller kropparna legat närmare markytan. Inga föremål påträffades invid skelettresterna.

Efter att denna eller dessa personer begravts i övre delen av gropen fylldes nedgrävningen igen av kraftigt rödockrafärgad sand och av en stenpackning. Stenpackningen fortsatte sedan att anläggas över och omkring själva graven med en fyllning av rödockrafärgad sand centralt.

Sammantaget skulle det komma att bli en cirka 4 meter i diameter rund stensättning som när den återfanns långt senare var cirka 0,3 meter hög.