Sveriges äldsta bok

Marinus de Fregeno var påvligt sändebud bland annat i Sverige från 1457 fram till 1470-talets början. Hans uppgift var att samla in pengar till korståget, främst genom att sälja avlatsbrev. Under medeltiden trodde man att själen efter döden plågades för de synder individen begått i livet i den så kallade skärselden. Avlat eller syndaförlåtelse kunde förkorta tiden i skärselden. En av de saker man kunde göra för att sona sina synder var att skänka pengar till kyrkan. 

Marinus hade påvens fullmakt att dela ut avlatsbrev. I Historiska museet samlingar finns förutom hans sigillstamp också ett avlatsbrev från 1461 till förmån för Lars Nilsson och Birgitta Olavsdotter och deras fem barn. Brevet finns inbundet tillsammans med en del andra kyrkliga handlingar i den så kallade Vallentunakalendariet.

Men vem var då denne Marinus de Fregeno? Hur kom han till Sverige och hur utövade han sitt uppdrag? 

Red med manstarkt följe 

När han fick sitt uppdrag som sändebud av påven 1457 var Marinus i Parma i Italien. Antagligen reste han redan då till något av de områden där han skulle vara verksam. Ett par år senare, 1459, arbetade han för domkyrkan i Spoleto. Han fick där rätt av påven att resa i Europa för att ge kungar eller andra furstar del av de pengar han samlade in. 

Det är möjligt att Marinus redan 1459 befann sig i Sverige, men vi vet säkert att han var här 1460. Under detta år och året därefter utfärdade han ett stort antal brev från olika orter i Uppland, Södermanland och Västmanland. Det verkar troligt att han under dessa första år rest runt i Uppsala och Strängnäs.

En medeltida identitetshandling 

Idag bevisar vi vår identitet med en underskrift, ett ID-kort eller digital ID-handling. Under medeltiden satte man i stället sitt sigill under en handling för att visa att man varit närvarande och för att intyga att innehållet i dokumentet stämde. Sigillet var ett avtryck i vax som gjordes med en sigillstamp.

Sigillstamparna hade alltid olika utseende. Symbolerna på stampen var unika för dess ägare. Det kunde till exempel vara en bild, en text eller ett bomärke. Prästers sigillstampar hade ofta religiösa symboler, som en nattvardskalk eller jungfru Marias initialer. Eftersom sigillstampen var personlig förstördes den när ägaren dog. Och man skulle inte tappa bort sin stamp. 

I Historiska museets samlingar finns en sigillstamp med två korslagda nycklar sammanbundna med ett band under en huvudbonad prydd med tre kronor. Detta är det vapen som bärs av påven. Sigillstampens text visar att den använts av Marinus de Fregeno i samband med insamling av pengar för ett korståg mot turkarna. 

Tappade sigillstampen 

År 1462 reste Marinus söderut, till Östergötland och delar av Småland som låg nära Linköping. Han besökte klostren i Vadstena och Askeby, och han utfärdade avlatsbrev för klostret i Vreta. Han kom också till Kalmar.

Sigillstampen i Historiska museets samlingar är hittad i Roma kloster socken på Gotland. Eftersom Gotland låg inom Linköpings stift var det kanske under detta år som Marinus besökte ön och tappade bort sin sigillstamp. 

Marinus fick också en tjänst som präst i Strängnäs domkyrka 1463. Som lön fick han ett så kallat prebende, en gård med åkerjord, vilket var ett vanligt sätt att betala präster på medeltiden.

Året därpå reste Marinus från Sverige. Han tog sig till Polen med alla pengar som han samlat in för korstågen. Han höll kontakten med Sverige även därefter. Han agerade till exempel som svenske kungens sändebud i Rom 1479.

Marinus slutade sin karriär som biskop i Kammin i Polen, och dog någon gång före 1486. Han hade bevisligen förlorat sin sigillstamp en gång, men var samtidigt en mycket berest man.