Stora ringar av guld

En ormhuvudring med en vikt av 191 gram hittades i en nyodling nära en sjö 1834. Denna typ av ormhuvudringar väger ofta mellan 190 och 200 gram, vilket skulle förklaras med att guldet ursprungligen kom från nedsmälta mynt med en bestämd vikt. Ringen är från romersk järnålder, runt 200 efter Kristus.

Den arabiska diplomaten Ibn Fadlan har beskrivit vikingarna i Bulgar vid mellersta Volgafloden. Hans berättelse är dock cirka 700 år yngre än halsringen från Börstil.

Om halsen har de halsband av guld eller silver. Ty varje man, som äger tio tusen dihremer (arabiska silvermynt), låter göra ett halsband till sin hustru: Har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.

En ormhuvudring

Pigan Catharina Norrby hittade 1873 en ormhuvudring när hon plöjde på Gotland. Den vägde 183 gram och hon fick 500 riksdaler i ersättning.

Ringens skandinaviska typ med enkla knoppar är vanligare än ringar med naturtrogna ormhuvuden. Eftersom de flesta omböjts, troligen i samband med offerriter, är det svårt att i enskilda fall avgöra om de en gång använts som halsring eller armring.

Ibland har ormhuvudringarna hög guldhalt och nästan samma vikt. Dessutom förefaller de vara nygjorda utan slitspår som gärna uppkommer i det mjuka guldet när man bär dem. Man har förklarat detta med att de även kunde utväxlas som en viss mängd råmaterial eller som betalningsmedel. De kan dateras till runt 200 efter Kristus.

Halsring från Frustuna

Bonden Pehr Henriksson hittade 1842 en guldhalsring under en större sten i ett åkerdike. Platsen ligger i Sörmland vid en gammal vattenled mellan havet och landskapets inre. Längre ut mot havet hittade man på 1700-talet en av landets största skatter vid Tureholm.

Den 131 gram tunga halsringen var uträtad som så många andra offrade smycken. Kanske den var en gåva till dödsguden Oden och förstördes i samband med de riter som skulle underlätta den dödes inträde i det andra livet.

Halsringen har ett päronformat lås av germansk, kontinental form. Från början hörde den päronformade änden till en kapselformad låskonstruktion där halsringen låses genom att öglan trycks in i en dosa.

Hjälsta i Uppland: två ormhuvudarmringar

Ett par spirallagda armringar med förenklade ormhuvuden hittades 1891 av C.G. Carlsson när han plöjde.

Sådana armringar är påträffade i skelettgravar rika på romerska importföremål och lyxvaror i Danmark och Sverige. Därför kan man anta att det även i Hjälsta, vid vår tideräknings början, funnits en elit som burit ormhuvudringar av guld för att synas.

Ytterligare ett bevis på områdets betydelse under den här perioden kom 1906, då en romersk fingerring med infattad karneol påträffades i samma potatisland. Fyndplatsen heter också Tuna eller Tunalund, som är ett ortnamn som ofta förekommer i samband med maktcentra under järnålder.

En gotländsk armring

År 1712 påträffades en armring och tre dubbelkoniska filigranpärlor. Den angivna platsen talar för att smyckena blivit offrade i en mosse. Platsen ligger i norra Västmanland, nära Dalälven.

Denna typ av armringar med utsmidda ändar och stämplad dekor var vanlig på Gotland. Kanske var den en gåva och ett bevis på en överenskommelse mellan två betydande familjer i de båda regionerna.

Järn kan ha varit en efterfrågad vara av gotlänningarna. I skogsbygderna i Dalarna, Västmanland och Norrland utvanns järn ur rödjord, sjö- och myrmalm. Kanske det var just järnet som intresserade gotlänningarna för att ha kontakter med folk i Mellansverige. Gotlänningarna hade dessutom kontakter med kontinenten vilket också gjorde dem till förmedlare av viktiga handelsvaror.

Guldhalsring från Ravlunda

Arrendator Sture Abraham Johansson hittade 1936 under jordbruksarbete en sammanböjd guldhalsring mellan några jordfasta stenar i sydöstra Skåne. Formen är främmande för nordisk guldsmideskonst.

Liknande silverhalsringar med så kallat kapsellås har påträffats i östra Slovakien. I före detta Ostpreussen/Kaliningrad Oblast förekommer de gjorda av brons. De torde vara paralleller till de senantika halsringarna med medaljonghängen som var spridda inom det romerska riket.

Dosans mitt har en infattad plan och en rundslipad granat. Denna teknik tillsammans med filigran- och granulationsdekoren som är besläktad med senromersk guldsmideskonst gör det troligt att den tillverkats i den romerska provinsen Pannonien, nuvarande Ungern, under 400-talet.

Filigran är en guldsmidesmetod där små trådar och korn av guld används som dekor. Granulation är när man bara använder små guldkorn som dekor.

Stenestad i Skåne: en orm runt halsen

Jöns Olsson hittade en halsring som vägde 136 gram när han en dag 1868 arbetade i en åker i Skåne. Till skillnad från de vanliga ormhuvudringarna med knoppar som avslutning är ormhuvudena på detta exemplar ovanligt naturtroget återgivna. Det går att artbestämma den här huggormen genom sicksack-mönstret på ryggen.

Ormsmycken var populära både hos män och kvinnor i det antika Grekland och Rom. På en romersk gravsten har olika arm- och halsringar med bland annat ormhuvuden avbildats. De skrivna källorna berättar att tappra soldater belönades med dessa.

Ormen är avskräckande som symbol och skyddar därmed sin bärare mot demoner och onda krafter. Men den är också en lyckosymbol och anses ge ett långt liv, odödlighet och fruktsamhet.

Söderåkra-ringen

I sluttningen av en backe intill Kalmarsund på Smålandskusten hittade F. Andersson en 202 gram tung ormhuvudring när han deltog i ett kanalbygge 1905. Han fick 500 kronor i ersättning. Dessa orm- eller djurhuvudringar påträffas ofta ensamma som offerfynd eller med annat guld i skattfynd.

Formen kan ha skapats som ett betalningsmedel i en metallekonomi, som i vissa fall verkar vara relaterad till det romerska viktsystemet pundet. Samtidigt visar gravfynd, särskilt i Danmark men också från en grav i Tuna i Badelunda socken, Västmanland, att de har burits som halsring eller spirallagd armring av samhällets näst högsta skikt, hövdingens följe hirden.