Staffan var en stalledräng

I Bibelns Apostlagärningarna förekommer Staffan, Stefanus eller Stefanos, strax efter Jesu död, när antalet lärljungar ökar oavbrutet. De ursprungliga tolv apostlarna behöver hjälp i det praktiska arbetet med en snabbt växande församling och utser sju män till hjälpredor. En av dem är Stefanus.  

Han nöjer sig inte med att servera mat utan predikar och gör under på egen hand. Det resulterar slutligen i att han släpas ut utanför Jerusalems murar och stenas till döds av en uppretad folkmassa. Han dör martyrdöden. Stefanus blev snabbt ett vördat helgon och diakonerna, kyrkans ledare, utsåg Stefanus till sitt skyddshelgon. Stefanus popularitet ledde till legender kring hans livshistoria.

Staffan har avbildats i en av de fantastiska 1200-talsmålningar som man fortfarande kan beundra i trätaket på Dädesjö kyrka i Småland. Precis som det heter i Staffansvisorna ”vattnar sina fålar”. Där syns också Betlehemsstjärnan. 

Tuppundret och barnamorden 

En av legenderna berättar om hur Stefanus under julnatten får syn på Betlehemsstjärnan. Han förstår att det är ett tecken på att Judakonungen, som enligt profetiorna skall frälsa världen, är född. Stefanus berättar om sin upptäckt för Herodes. Herodes vägrar tro på hans ord, om inte den stekta tupp som ligger på kungens frukostbord, stiger upp, flaxar med vingarna och gal. 

Detta är förstås precis vad som händer. Kungen blir förskräckt över hur mäktig den nyfödda kungen måste vara som redan kan göra sådana under. Han beslutar sig för att döda barnet som hotar hans kungamakt. Stefanus själv tas tillfånga och stenas till döds utanför stadens murar.  

Tuppundret, som händelsen kommit att kallas, blev upptakten till barnamorden. Under medeltiden fanns en allmänt utbredd uppfattning att barnamorden i Betlehem var det första och kanske grymmaste av martyrierna. 

Tuppundret har avbildats på en altarfront från Broddetorps kyrka i Västergötland från slutet av 1100-talet. Staffan knäböjer vid Herodes där han sitter vid sitt matbord och hur tuppen flyger upp. 

Stalledrängen och betlehemsstjärnan 

I det medeltida Skandinavien får legenden om Stefanus, eller Staffan som han får heta här, en egen utformning där hästarna spelar en viktig roll. Det är julnatt och Staffan har ridit ut till en källa för att vattna Herodes hästar. Men en häst vägrar att dricka av vattnet. Den har sett avspeglingen av stjärnan i vattnet och stegrar sig förskräckt upp mot natthimlen. Bilder av Staffan med sina hästar eller i samband med tuppundret blev populära i den tidigmedeltida skandinaviska konsten. Motivet finns ofta på dopfuntar, en behållare för dopvatten, som en del av historien kring Jesu födelse.

I avbildningar av Staffan håller han ofta stenar.

Legendernas utveckling 

Att det blev så populärt kan ha att göra med den långa och utdragna kristnandeprocess som präglade framförallt det forntida svenska området. Omkring år 1100 var större delen av befolkningen i Sverige fortfarande hedningar. Det tog närmare 300 år för kristendomen att få fotfäste. Den långa missionsperioden gjorde att Bibeln berättelser kom samtidigt som en senare utvecklad helgonkult.  

Legenden om Stefan och Herodes bör ha varit ganska nyskapad när den kom till Norden och omformades då efter lokala traditioner. Inom fornnordisk kult sattes hästen i centrum och julen var en tid då man skulle ta särskild omsorg om sina hästar. Att göra hedniska seder kristna blev ett sätt för den nya religionen att etablera sig. Legenden om Stefan och Herodes är typexempel på det. 

Med Gustaf Vasa och reformationen avskaffades den katolska helgonkulten kring Stefan. Men Staffan stalledräng tappade inte sin popularitet. Långt in på 1900-talet levde han kvar i julspelen och Staffanssjungningen den 26 december, samma dag har Stefan namnsdag. Kopplingen till hästarna finns nu bara kvar i visorna, men Betlehemsstjärnan finns med och stalledrängen har blivit stjärngosse.