Runlejonet från Pireus

Hamnväktare, vattenkastare och minnesmärke över väringar

Lejonet stod ursprungligen och blickade ut över Atens hamn, Pireus. Kanske redan omkring 300 före Kristus. Med tiden fick hamnen namnet Porto Dracos, Bestens hamn, uppkallad efter det stora lejonet. Reseskildringar från 1500- och 1600-talet berättar att lejonet under en tid fungerade som en fontän för dricksvatten. Ett rör av bränd lera hade monterats längs lejonets rygg fram till dess mun där vatten sprutade ned i en cistern framför lejonets fötter, till nytta och nöje för törstiga sjöfarare och förbipasserande.

Pireuslejonet hade redan stått i hamnen i över tusen år när nordbor vid tre olika tillfällen högg runor på dess sidor och ben. Vad de skrev har forskare försökt tyda alltsedan det sena 1700-talet då runorna återupptäcktes. Den senaste undersökningen och tolkningen på plats i Venedig gjordes av runologen Thorgunn Snædal och trycktes år 2014. Tolkningarna nedan är hennes.

Om krigaren Horse på lejonets främre vänstra sida

Runslingan på lejonets främre vänstra sida har tolkats som den äldsta. Formen liknar slingan på en runsten (U 341) i Orkesta, Uppland, som daterats till omkring 1020-tal. Texten talar om att:

 de högg, helmings män…och i denna hamn, dessa män högg runor efter Horse(?) bonde. Svear ombesörjde detta på lejonet. (Han) föll(?) innan han kunde uppbära/ta gäld.

Helmings män var de nordiska väringarna, krigartrupperna, som arbetade som legosoldater (ofta till sjöss) och livgarde för kejsaren i det bysantiska riket. Bonden Horse, som kan ha lett denna trupp väringar, dog alltså innan han kunde ta del av något krigsbyte (gäld). Ett byte som troligen skulle delas mellan den bysantiska kejsaren och den egna truppen.

På lejonets vänstra lår finns en kortare inskrift ristat vid ett annat tillfälle av andra väringar från norr:

Trikir rist runir/ Krigare/unga män ristade runorna

Åsmunds drakslinga på lejonets högersida

Den vackert utförda runslingan med drakhuvud som pryder lejonets högra sida och bringa har sina paralleller i uppländska runstenar och dateras till 1000-talets sista fjärdedel. På grund av skador i marmorn är inte hela slingan läsbar, men vi får veta följande:

Åsmund ristade … dessa runor, de Eskil/Askel … … Torlev(?) och …

Även här är det sannolikt väringar som vill rista till minne, men av vad får vi sannolikt aldrig veta. Det är dock känt att nordiska trupper deltog i flera stora strider nära Pireus mot slutet av 1000-talet, bland annat mot normanderna.

Från Pireus till Venedig. Lejonet som krigsbyte

Både på originalet och kopian på Historiska museet syns tydligt hur lejonet beskjutits med kanonkulor. Skottskadorna kan ha kommit från venetianarnas anfall på Pireus och Aten 1687. Venedig gick segrande ur slaget mot turkarna, som styrde över Grekland.

Lejonet togs, tillsammans med två andra marmorlejon, som krigstroféer och skeppades till Venedig och dess Arsenal. Den svenske fältmarskalken Otto Wilhelm von Königsmarck (1639–1688), befäl i Venedigs armé, ska ha varit involverad i att ta bytet. Han dog kort därefter.

Lejonet som gipskopia

Kopian på Historiska museet tillverkades av en av Italiens främsta gipsgjutare på 1890-talet. Det lastades på ett fartyg och fördes till Stockholm. Syftet var att man nu lättare skulle kunna studera runorna på lejonet.

Mannen bakom kopietillverkningen var ämbetsmannen, skalden och konstkännaren Nils Fredrik Sander (1828–1900). Sander gjorde också en egen livfull tolkning av runtexterna. Pireuslejonet inspirerade flera författare. Frans G Bengtsson (1894–1954) skrev sonetten ”Runlejonet i Venedig”.