När Sverige blev Sverige
Det är svårt att säga när Sverige blev ett land. Svaret beror på vad vi menar när vi säger land. Idag brukar vi prata om länder som ett självstyrande område som hålls samman med exempelvis en gemensam lag och som erkänns som ett land av andra länder. Vid slutet av vikingatiden och början av 1000-talet fanns inte Sverige som ett sådant land men redan vid denna tid började ett rike som skulle komma att bli Sverige att växa fram.
En viktig del av denna process var att Sverige blev kristet. Under medeltiden var religion och politik starkt sammanknutet och genom att bli kristna så kunde kungar bli erkända av sina gelikar i det kristna Europa samt av påven i Rom. Icke-kristna ansågs på denna tid som lämpliga mål för våldsam expansion och vid slutet av 1000-talet kunde de till och med utsättas för så kallade korståg.
Olof Skötkonung
Den första kristna kungen av Sverige brukar anses vara Olof Skötkonung. Olof Lät döpa sig, låt prägla Sveriges första mynt samt är den första konungen som gjorde anspråk på att utöva kontroll över både Mälardalen och Götaland. Olof var egentligen inte kung över ett enhetligt Sverige men hans tid vid makten var likväl ett viktigt steg mot att de områden som han styrde över skulle börja betraktas som ett land som hörde ihop.
Mynt från Olof Skötkonungs tid
Svenskt silvermynt präglat cirka 995 i Sigtuna för kung Olof Skötkonung (cirka 995–1022) efter engelsk förebild. På myntets åtsida finns inskriptionen 'ULAVAS REX SVENO' ('Olof, svearnas kung'). Olof Skötkonung var den förste svenske kung som lät prägla mynt. På myntets frånsida finns inskriptionen IN NOMINE DNI MC ('I Herrens namn, världens skapare'). Del av skattfynd från Digeråkra, Barlingbo socken, Gotland.
Finns att se på Historiska museet i utställningen Vikingarnas världDu hittar föremålet i monter 91, Vikingarnas värld Monter 91
I slutet av 1100-talet bestod Sverige av Svealand, Götaland och Norrlandskustens södra delar. Riket var indelat i landskap som hade egna lagar. De områden som i dag kallas Skåne, Halland och Blekinge hörde till Danmark. Härjedalen och Jämtland var norska landskap. En viktig del i att tydliggöra dessa gränser mellan de skandinaviska kungadömena var inrättandet av nya ärkebiskopsdömen i de tre rikena. Uppsala gjordes till säte för ett svenskt ärkebiskopsdöme 1164 och Sverige blev således en självständig kyrkoprovins vilket stärkte idén om landet som ett självständig och sammanhållet land.
Vid den här tiden slogs två stora ätter om kungamakten, den sverkerska från Östergötland och den erikska från Västergötland. År 1250 dog den dåvarande kungen Erik Eriksson, kallad den läspe och halte, och med honom slocknade hela den erikska ätten ut. Under de tre nästa härskarna Birger Jarl, Valdemar och Magnus Ladulås skedde stora förändringar som ledde till att kungens makt stärktes. Man började kräva in skatt på ett mer effektivt sätt och såg till att varje landskaps lagar nedtecknades. Ännu fanns inga lagar som gällde för hela riket.
Landets politiska centrum var nu Mälardalen. Stockholm grundlades 1252 och växte snabbt till rikets största stad. Under 1100- och 1200-talen erövrades och kristnades Finland genom tre korståg. Landet förblev svenskt ända till år 1809 då det erövrades av Ryssland.
Magnus Ladulås sigill
Finns att se på Historiska museet i utställningen Sveriges historia
Magnus Eriksson
Ingen svensk kung har någonsin härskat över ett större rike än Magnus Eriksson.
Det sträckte sig från Karelen i öster till Grönland i väster, och från Ishavet i norr till Öresund i söder. Norge och Island ärvde han. Magnus var bara tre år när han ärvde kungakronan. Därför styrde en förmyndarregering landet tills han blev vuxen. Ändå blev hans första regeringstid lyckosam, med många förändringar som påverkade bondebefolkningen positivt. År 1335 förbjöd kung Magnus träldomen – det var inte längre tillåtet att hålla människor som slavar. År 1350 ersattes de gamla landskapslagarna med en enda lag som gällde i hela riket – Magnus Erikssons landslag. Samtidigt infördes också en särskild lag för städerna.
Silverkrona
Hittad i Åseda socken, Småland.
Ofredstid
Sedan kom pesten, eller Digerdöden, och många dog. Då fick staten in mindre skatt. Kung Magnus Eriksson och stormännen blev oense om hur landets pengar skulle användas. Det blev inledningen på en lång maktkamp mellan kungamakten och aristokratin i Sverige.
Stormännen gjorde uppror och Magnus Eriksson avsattes och återtog makten flera gånger. Detta försvagade landet och 1360 återtogs Skåne, Halland och Blekinge av den danske kungen Valdemar Atterdag. Året därpå erövrades och plundrades även Öland och Gotland av danskarna.
År 1363 förenades det svensk-norska och det danska kungahuset genom äktenskapet mellan Magnus son Håkon och Valdemar Atterdags dotter Margareta. De svenska stormännen ogillade först detta och ville istället att Magnus Erikssons systerson, den tyske fursten Albrekt av Mecklenburg valdes till kung.
Kung Albrekt hade stöd av de nordtyska städerna som ingick i Hansan, en handelsorganisation. När han flyttade till Sverige gav han tysk adel och köpmän höga befattningar och stort inflytande. Många av de kungliga slotten fick tyska herrar och svenska städer dominerades av Hansan, som nu hade herraväldet över Östersjön. Samtidigt fortsatte Albrekt att kriga mot den avsatte Magnus Eriksson och hans anhängare som fanns i Norge. Krigen kostade statskassan stora summor och folket fick betala med höjda skatter.
Källor
Historiska museets Regentlängd
De regenter vi känner till något om är de som det har skrivits mycket om. Sättet att ordna regenter med ordningstal, Oscar I, Oscar II och så vidare, infördes av Gustav Vasas son Erik XIV. Han valde sitt ordningstal då han räknade med många kungliga föregångare som idag mer tillhör sagornas värld.
