Medeltidens yrken: kungamakten, borgare och bönder

Feodalism – som en pyramid 

Feodalism är ett sätt att styra ett land som fanns i Europa under medeltiden, men också på andra platser som i gamla Rom och i Japan. Ordet kom till först efter medeltiden. Feodalism fungerar som en pyramid.  

Högst upp finns kungen som äger mycket mark, men han kan inte skydda allt själv. Då ger han bort delar av marken till andra som hjälper honom, till exempel i krig. Dessa män kallas vasaller. De får sköta marken och ta in skatter från bönderna som bor där. Vasallen kan också ge vidare delar av sin mark till undervasaller, som hjälper honom på samma sätt. Det handlar alltså om att ge något (som mark) i utbyte mot hjälp. 

Längst ner i feodalsamhället fanns bönderna. De var viktiga eftersom de odlade maten som alla levde på. Men de ägde inte jorden själva. För att få använda jorden var bönderna tvungna att betala en avgift – ibland genom att jobba gratis några dagar, ibland med mat eller pengar. Många bönder var livegna, vilket betydde att de inte fick flytta från gården där de föddes. 

Feodalsystemet blev instabilt när allt fler led blev inblandade. Dessutom gjorde bönderna ibland uppror. I Sverige var inte feodalsystemet lika tydlig och sträng som i Väst- och Centraleuropa.

Ståndssamhället 

Historiker delar in medeltidens människor i fyra grupper: bönder, borgare, prästerskap och “frälse” eller adel. 

Bönderna, eller allmogen, var det överlägset största ståndet. Vid 1200-talets slut fanns det ungefär en halv miljon invånare i landet, 90–95 % av dem var sysselsatta med odling och boskapsskötsel. 

Borgarskapet bestod i början av medeltiden endast av köpmän och hantverkare som levde i städerna. För att leva och verka som borgare krävdes särskilt tillstånd från kungen. 

Prästerskap bestod av stormän och kyrkliga ledare som stödde kungen. De var befriade (frälsta) från att betala skatt. År 1280 bestämde kungen att en storman kunde bli riddare och slippa skatt om han ställde upp i krig med rustning, stridshäst och soldater. Sådana stormän kallas efter det för adel (“det världsliga frälset”), och skiljs från prästerskapet (det andliga frälset). De tre stånden blev alltså fyra. 

Indelningen av samhället i fyra stånd blir tydligt under slutet av medeltiden då representanter för både de högre stånden (adel och prästerskap) samt de lägre (borgare och bönder) kallades till så kallade riksdagar eller ständermöten när kungamakten ville förankra och få stöd för politiska beslut i de breda folklagren. 

Borgare

Borgare kallades de som ägnade sig åt hantverk och handel, och som ägde en del i en stad, ett så kallat burskap. 

Borgarna var tvungna att betala skatt till staden och delta i brandskydd, nattvakt och försvar. De hade också skyldighet att göra krigstjänst åt kungamakten. 

Många städer växte upp under medeltiden. I nuvarande Sverige finns 70 orter som blev städer under medeltiden. I de framväxande städerna fanns ett behov av specialiserade yrkesmän och hantverkare, eftersom hushållen själva inte tillverkade redskap och verktyg. Skomakare, skräddare, smeder och bagare är bara några av de nya yrken som uppstod under medeltiden. Köpmän fick också en betydande roll under städernas uppkomst. De ägnade sig åt import och export av varor och hörde framför allt hemma i hamnstäderna. 

Bönder

Den största delen av medeltidens befolkning var bönder. Livet som bonde var ofta hårt. Dåligt väder kunde betyda dålig skörd, som kunde leda både till hunger och stora skulder. Särskilt svårt hade torpare, som ägde mycket små jordägor. 

Mer än hälften av de svenska bönderna ägde själva sin jord och gård. De betalade bara skatt direkt till kungen och kallas för odalbönder. För att vara odalbonde måste du ha ärvt din jord i flera generationer. Den andra sortens bönder var de som brukade jord som ägdes av frälset. De betalade arrende (hyra) till den som ägde jorden, ofta i form av det som producerades på gården, till exempel smör, kött eller bröd. Jakt och fiske var fortfarande viktigt för bönderna. I många delar av landet, särskilt i Norrland, betalade man skatt i form av djurskinn. 

De självägande bönderna var tvungna att betala skatt till både kungen och kyrkan. Därför kallades de skattebönder. De många avgifterna som bönderna tvingades betala, samt de dagsverken som de var tvungna att utföra på andras jordar, resulterade i otaliga bondeuppror under medeltiden. 

Böndernas land 

Under medeltiden var det bönderna som försörjde landet. I början av 1000-talet var all den bördiga jorden i Syd- och Mellansveriges slättbygder redan uppodlad och det var trångt mellan gårdarna. Men mer effektivt odlande och nya redskap gjorde att befolkningen fortsatte att växa kraftigt och att bebyggelsen spreds till nya områden. Redan före år 1100 fanns bofasta bönder så långt norrut som Tornedalen. Regler för nyodlingar finns med i landskapslagarna. Man fick till exempel inte göra anspråk på mark som någon annan redan brukade. 

Hantverkare

För att förse den växande stadsbefolkningen med livsmedel och redskap växte allt fler hantverksyrken fram under medeltiden. Dessa var specialiserade inom ett område. Skomakare, skräddare, krukmakare och kopparslagare är några exempel. Inom de flesta hantverk fanns en arbetsindelning i tre huvudsakliga nivåer: lärpojke, gesäll och mästare.

Mästarna inom ett hantverk höll samman i ett ämbete som styrdes av en särskild lag, kallad ett skrå. Under 1300- och 1400-talen nedtecknades skrån för allt fler hantverk. Skråt bestämde till exempel hur ofta ämbetet skulle ha möten, hur mötena skulle gå till och vilken typ av straff som skulle gälla om man bröt mot skråt.

Gesällerna var fristående arbetare som fick lön av mästaren. Gesällerna fick inte arbeta utan mästarens tillåtelse men de kunde däremot byta arbetsplats om de inte trivdes. Gesällerna samlades i gesällskap som motsvarade mästarnas ämbeten.

Lärpojkarna var den enklaste medarbetaren i ett hantverk. Pojken var mer eller mindre livegen och bodde hos sin mästare. Betalningen bestod i mat och husrum samt utbildning i hantverket.

För att bli mästare krävdes en lång utbildning. Först gick som lärpojke i fyra-fem år. Därefter kunde man efter ytterligare några år bli gesäll efter utfört gesällprov. De flesta hantverkare blev sedan aldrig mer än gesäller. Den gesäll som hade råd och stöd av ämbetet kunde få göra ett mästarprov. Blev mästarprovet godkänt fick den blivande mästaren först ansöka om burskap i staden för att sedan ansöka om plats i ämbetet.

Ämbetena och gesällskapen hade också en social uppgift. De tog hand om sina sjuka medlemmar, ordnade utbildning åt faderlösa barn och hjälpte änkor om dessa inte kunde försörja sig själva. En mästaränka hade rätt att ta över mannens verkstad. Detta var den enda möjligheten för en medeltida kvinna att bli ekonomiskt självständig.

Läkare – att bota sjuka på medeltiden

Under medeltiden fanns inte läkare, eller sjukvård, som idag. Därför var det många som dog av sjukdomar och undernäring. 

Särskilt fruktade sjukdomar var pesten och spetälska. Kvinnor löpte också stor risk att dö i så kallad barnsängsfeber när de fött ett barn. Traktens kloka gumma eller gubbe hjälpte till då någon behövde bot för sina åkommor. Klostren kunde ibland också ta emot sjuka människor. En annan form av välgörenhetsinrättningar var helgeandshusen. Där vårdades sjuka och fattiga, och även hittebarn togs emot. Borgare kunde också få vård mot betalning, men endast om de var så gamla att de inte längre klarade sig själva. På bilden kvinnor som utför barmärtighetsgärningar. 

Skräddare och konsterna att spinna, väva och sy

Under medeltiden livnärde sig befolkningen till största delen genom självhushållning. Mat och redskap tillverkades på gården. Av ullen från fåren tillverkades garn. Genom att spinna fick man en sammanhängande tråd av ullfibrerna. Till detta användes en slända som bestod av en ten och en sländtrissa. Så småningom ersattes sländan av en spinnrock med hjul och trampa.  

På gårdarna var det kvinnorna som tillverkade garn, vävde tyg och sydde kläder. I de medeltida städerna var det dock gott om skräddare. Dessa var män och hade ofta gott anseende bland innevånarna. På bilden en kvinna som spinner med hjälp av en slända. Vid sin sida leker barnen, utom den minsta som sover i en vagga. 

Smed

Smeden hade ett viktigt och högt ansett yrke. Han skapade verktyg och vapen. Bysmeden tillverkade redskap som användes till vardags, och vapen som användes i krig. På gårdarna kunde även bonden göra enklare reparationer av sina redskap i en egen gårdssmedja. Det fanns också kringvandrande yrkessmeder som bonden kunde anlita för att få hjälp.  

Under medeltiden växte det fram specialyrken inom järnsmidet i städer och borgar. De kallades bland annat svärdfejare, harneskmakare och knivsmeder, och de flesta nya smedyrkena var knutna till vapensmidet. På bilden står Eligius, skyddshelgon för smeder, och skor en häst. För att de ska gå enklare har han tillfälligt tagit av hästens ben. När han är klar sätter han mirakulöst tillbaka det på sin plats. 

Lekare eller gycklare

Under medeltid fanns det folk som jobbade med att uppträda som musiker och artist. Dessa personer kallades för lekaren, eller gycklaren, och avbildningar finns i medeltida konst. Ordet leka betydde ”spela musik” under medeltiden. Lekaren hade ofta väldigt låg status, och hade få rättigheter i samhället. Lekaren var ofta en kringvandrade artist som var skicklig på många instrument, som flöjt, fiddla, trummor, mungipor och något som kallas för stämskruv. Lekarna fick uppträda i byarna mot att de fick en bit mat. Därefter var det tvungna att vandra vidare.

Tjuvar och brottslingar

Att livnära sig som tjuv var riskabelt under medeltiden. Den som stal riskerade oftast ett mycket hårt straff. 

Fängelser fanns inte. Straffet bestod istället av böter eller prygel, och att tjuven fick ett öra avskuret var inte ovanligt. Ibland utdelades även dödsstraff för stöld. En brottsling kunde också dömas till fredlöshet. Det innebar att vem som helst kunde döda honom utan att bli straffad för det. Den fredlöse fick hålla sig gömd i skogen, kanske för resten av sitt liv. På bilden en tjuv som är i färd med att stjäla silver och pengar ur en kista. Vid hans sida står en djävul och en ängel. Bilden skildrar det sjunde budet ”du skall icke stjäla”. 

I en kalkmålning i Litslena kyrka syns en tjuv i färd med att stjäla silver och pengar ur en kista. Vid hans sida står en djävul och en ängel. Djävulen uppmanar till att stjäla medan ängeln säger att det är fel.

Arbetslivsbalans på medeltiden?

I medeltida städer bodde allt från rika köpmän till fattiga tiggare. De flesta som bodde i städerna var helt vanliga människor, som köpdrängar, pigor, hushållerskor, lärlingar och arbetskarlar. Det vanligaste var att man bodde på en gård, oftast belägen i en by, på  landet. 

På gården hade man självhushåll, det vill säga man arbetade med att framställa allt en familj behövde för att överleva, till exempel bröd, mjölk, ägg, kött, grönsaker och ull. Man tillverkade också sina egna kläder, möbler och redskap på gården. Blev det något överskott av det man framställde kunde man sälja detta inne i staden för att få möjlighet att köpa sådant man själv inte kunde tillverka eller producera. 

Tullpliktiga varor 

Under slutet av 1200-talet förbjöds all handel med varor på landsbygden. Istället skulle man köpa och sälja sina varor inne i staden.

På så sätt fick kungen inkomst av handeln genom de tullar och skatter man var tvungen att betala. Handelsmännen köpte varor från bönderna och hantverkarna och sålde dessa vidare. På samma sätt kunde de köpa sådant som inte fanns i Sverige, som vin, salt, kryddor och dyrbara tyger. 

På marknaden vid stadens torg kunde man köpa och sälja varor. Marknaden var också en viktig mötesplats och samlingspunkt för många människor. Det var oftast marknad en gång i veckan, med en lite större marknad någon eller några gånger om året. 

Fest och glam

I ett samhälle där alla medborgare var tvingade att jobba hårt för att överleva redan från tidig ålder var det viktigt att ibland komma bort från vardagen genom att fira olika högtider med en fest. På festen fick man möjlighet att glömma bort det hårda arbetet genom att leka, dansa, träffa släkt och vänner och äta god mat. Man firade och höll fester vid ett barns födelse och dop, när mamman fick gå i kyrkan igen efter förlossningen, när en pojke eller flicka förlovade sig, när de gifte sig, vid begravning, eller när arvet skulle skiftas.

Källor

• Harrison, Dick. 2002. Europa i världen medeltiden. Liber, Stockholm.
• Lindkvist och Sjöberg. 2010. Det svenska samhället 800-1720; Klerkernas och adelns tid. Studentlitteratur AB, Lund.