Lillberget – en kamkeramisk plats i Sverige
Stenålder
12 000 f.Kr. – 1700 f.Kr.
Bronsålder
1700 f.Kr. – 500 f.Kr.
Järnålder
500 f.Kr. – 1100 e.Kr.
Samtidigt som det första jordbruket började bedrivas i sydligaste Sverige uppträder Norrlands äldsta spår av keramik. Keramiken är inte av den typ som förekommer i söder, utan det rör sig om kamkeramik. Kamkeramiken är känd i ett stort område, började tillverkas bland jägare, fiskare och samlare redan cirka 5 200 före Kristus och förekommer i norra Norge, Finland, Ryssland och Baltikum.
I Sverige har kamkeramik bara hittats på några få platser i Norrbotten. Den största mängden kamkeramik kommer från en numera känd och omskriven plats, nämligen Lillberget utanför Överkalix.
Lillberget grävdes ut i flera omgångar på 1990-talet och dateringar från platsen visar att lokalen användes under perioden ungefär 3 900–3 600 före Kristus. Keramik var det material som var vanligast, och kärlen är dekorerade med gropar och kamstämpel. Det finns också målad keramik.
Förutom kamkeramik har flathuggna mandelformade pilspetsar som är typiska för den kamkeramiska kulturen hittats, vilket ytterligare knyter Lillberget till detta komplex.

Kamkeramiskt kärl
Stort kärl som rekonstruerats från skärvor efter utgrävningar.
En ö vid kusten
Platsen, som idag ligger ungefär 60 meter över havet, låg när den användes under tidigneolitikum ute på en ö i en havsvik. Ett läge som bör ha haft gynnsamma förutsättningar för säljakt och fiske, vilket djurben från säl, sjöfågel och fisk styrker. Även ben av älg har hittats.
På platsen har minst åtta boplatsvallar identifierats, varav fyra har undersökts arkeologiskt. Boplatsvallar är en typ av lämningar efter huskonstruktioner som är synliga ovan mark än idag och de var vanliga i Norrland under stenåldern.
Kända exempel finns i till exempel Vuollerim, en inlandslokal i Norrbotten som daterats till 4 000 före Kristus, där det dock saknas kamkeramik. En annan känd lokal är Bjästamon utanför Örnsköldsvik, där boplatsvallarna däremot är från senare delen av mellanneolitikum och äldre senneolitikum.
Handel och långväga kontakter
Trots tidsskillnaden har Lillberget och Bjästamon flera saker gemensamt, bland annat fynd av koppar. På båda dessa kustlokaler har kopparföremål hittats, vilka hör till de äldsta metaller vi känner till från nuvarande Sverige. Bärnsten ingår också i fyndmaterialet på båda lokalerna, liksom gravar.
Vid utgrävningarna i Lillberget framkom bland annat en stor nedgrävning i vilken skelettrester hittades. Den döda hade lagts på ett lager av rödockra och sand. Ett mörkt, fett lager över skelettet tolkades som rester efter organiskt material, kanske ett skinn som lagts över den döda. I fotänden fanns flera stora stenar och en större flat skiva av skiffer. Den sista hade lagts över den dödas underben och fötter.
Som gravgåvor återfanns skärvor från fem till sex keramikkärl, en vid huvudet placerad bärnstenspärla och ett retuscherat flintföremål. I gravens närhet framkom flera ovanliga föremål. Hela närområdet till graven tolkades som ett gravområde med spår efter gravritualer.
Här låg en eldplats med stora mängder djurben och föremål som ett krumknivformat bärnstenshänge nära gravens fotända, en bärnstenspärla och en lerfigurin vilken tolkats som avbildandes en säl.

Sälfigurin
Hittad i gravens närområde.
Lillberget utmärks av att vara en plats med både lokala drag och exotiska element, en bild som förstärks av det rikliga fyndmaterialet. Inte bara kopparföremålet ger intryck av långväga kontakter, utan det gör också föremålen av flinta.
Då flinta inte finns naturligt varken i Finland eller större delarna av Sverige kommer materialet långt bortifrån. Både sydskandinavisk flinta och rysk karbonsk flinta har hittats, vilket förstärker intrycket av att deras nätverk sträckte sig långt åt vitt skilda håll. Fynden av bärnsten, ett material som inte heller finns lokalt, ger även den en bild av långväga kontaktnät.
Huvuddelen av det använda stenmaterialet är emellertid mer lokalt förekommande stenarter som kvarts, grönsten och skiffer.
Ett av kärlen har efter utgrävningen rekonstruerats genom att skärvor som hittades nära varandra klistrats ihop. Det rör sig om ett stort och mycket fint kärl. Kärlet är yttäckande dekorerat med rader av med en pinne intryckta gropar. Groparna antingen bryter eller är applicerade mellan horisontella band av intryckta lutande kamstämplar.




