Kvinnor under vikingatid

Hängsmycke av silver som föreställer en kvinnogestalt som skrider fram och räcker fram ett dyckeshorn. Kvinnan har lång, fotsid, broderad dräkt som är knäppt upp i halsen. Näsan och hakan är tydligt markerade. På huvudet syns vad som antingen är en broderad mössa eller en konstfullt flätad frisyr, uppsatt med knut i nacken samt ett broderat hårband. Vid handleden bär hon två massiva armbyglar. Smycket har vanligen tolkats som en valkyria som med ett mjödhorn välkomnar en fallen krigare till Valhall. Men det kan lika gärna vara en aristokratisk husfru vid en dryckesceremoni. Lösfynd från Klinta, Köpings socken, Öland.

Kroknyckel med ovalt skaft dekorerad med bandfläta. Axet har fyra tänder. Lösfynd från Ejvide, Eksta socken, Gotland.

En av två runstenar som ursprungligen stått vid gränsen till det som senare kom att heta Torsätra herrgård men som under vikingatid kanske kallades Husa. Båda stenarna flyttades till Historiska museet 1967. Ornamentiken, runornas utseende och inskriften berättar att stenen ristades av Visäte någon gång under 1000-talets sista decennier. Inskriften lyder i översättning: ”Unna lät resa denna sten efter sin son Östen, som dog i dopkläder. Gud hjälpe hans själ.” Texten börjar på stenens högra sida och löper nedåt och inåt rundjurets (eller drakormens) huvud där den slutar med namnet Östen, för att fortsätta på andra sidan från djurets stjärt och uppåt. Inskriften i fornnordisk version: ”Unna let ræisa þennsa stæin æftiʀ sun sinn Øystæin, sum do i hvitavaðum. Gud hialpi salu hans.” Ordet hvitavaðum är intressant då det betyder vita våder, det vill säga dopkläder. Om texten talar sanning så innebär det att Östen döptes, om inte på sin dödsdag så endast en kort tid före sin död. Dopkläder bars nämligen bara vid själva dopakten samt under efterföljande vecka. Vi vet inte hur gammal Östen var när han dog. U 613, Torsätra, Västra Ryds socken, Uppland.

Kopparkanna med böjd, bandformad hank. 26 centimeter hög och tillverkad av tre sammansatta plåtar. Kannan är opåverkad av eldens lågor vilket vittnar om att den inte varit med på gravbålet. Troligen har kannan varit en del av en ritual och använts för att hälla vätska över de kremerade kvarlevorna och andra föremål. Kannans har troligtvis tillverkats inom det geografiska område som tidigare benämndes Västturkestan, det vill säga det som i dag är södra Kazakstan, Uzbekistan och områdena omedelbart öster och söder om Kaspiska havet som Persien. Klintakannan är unik, någon exakt likadan har inte hittats, men några liknande har påträffats i andra skandinaviska skattfynd och gravar. Gravfynd från Klinta, Köpings socken, Öland.