Kalkmålningar i medeltida kyrkor

Andra har varit överkalkade, men frilagts under sent 1800-tal eller 1900-tal i samband med att kyrkorna restaurerats. Några målningar har dock klarat sig från överkalkning och finns fortfarande kvar i sitt originaltillstånd. Dessa bilder är ovärderliga dokument över medeltidens konstskapande.

Inspirationskällor

Målaren tog ofta modeller från sin egen omgivning och det ger oss en god uppfattning om hur den tidens människor gick klädda och hur de levde i sin vardag. Trots att motiven bland kalkmålningarna oftast är bibliska ger de därför ofta en god inblick i medeltidens värld. En annan inspiration var Biblia pauperum, eller ”de fattigas bibel”. Det är en sammanställning av bibelillustrationer med motiv ur gamla och nya testamentet, som i olika upplagor spreds över Europa från omkring 1460.

”De fattigas bibel” innebar givetvis inte att det handlade om någon billig pocketbok, utan det var en bildbibel som skulle användas av till exempel sockenpräster som behövde hjälp att förklara texten för sin församling. Biblia pauperum har flitigt använts av bland annat kyrkomålaren Albertus Pictor som var bosatt i Stockholm under 1400-talets senare del och 1500-talets början.

Kalkmålningarna i kyrkorna kunde bara utföras sommartid, då det fanns tillräckligt med ljus och värme. Att det i Vendels kyrka ges två olika årtal, 1451 och 1452, i de båda dateringsinskrifterna beror säkert på att arbetet i det stora kyrkorummet inte hann bli färdigt den första sommaren utan måste slutföras under den följande.

I de allra tidigaste 1100-talskyrkorna kan man se tydlig påverkan från bysantinsk konst. Annars har det tidiga kyrkomåleriet i Sverige påverkats mest från Danmark och norra Tyskland och utfördes till en början av inkallade målare. Så småningom började inhemska mästare och lokala målarskolor att uppträda på scenen.

Vad arbetade målaren med?

En målares uppgifter omfattade olika typer av måleri. Han målade kyrkor och altarskåpsflyglar, målade och förgyllde träskulpturer, ja allt som man behövde en pensel till. Som exempel kan anföras Morten målare i Stockholm som förgyllde ljusstakar och målade väggar i en sovstuga när han inte målade kyrkor. Många målare var också verksamma inom flera hantverk, som snickare, glasmästare eller pärlstickare.

Albertus Pictor

Om konstnärerna vet vi väldigt lite, särskiltunder den äldre perioden. Från 1400-talets andra hälft finns ganska många uppgifter i  Stockholms stads tänkeböcker och skattelängder. Liknande källor finns också för några andra städer, bland annat Arboga. Vi får anta att målarna bodde i den stad där de hade sin verkstad som i genomsnitt omfattade tre personer, en mästare med två gesäller eller lärlingar. Hur arbetsförhållandena tedde sig för de målare som bodde utanför städerna vet vi nästan ingenting om.

Den kanske mest kände var Albertus Pictor, som levde på 1400-talet. Albertus Pictor hette egentligen Albrekt Immenhusen och tros ha invandrat från Tyskland. Han kom att bli en av Sveriges mest framstående målare under senare delen av medeltiden. Han målade kyrkor runt om i landet, men främst var han verksam i Mälarlandskapen.

I Lid kyrka i Södermanland har Pictor skapat ett självporträtt och i ett språkband står en bön: ”förbarma dig över mig, Albert, denna kyrkas målare”. Kanske är det målarens signatur.

Ett av hans mesta kända verk är målningarna i Härkeberga kyrka i Uppland, strax norr om Enköping. Målningarna i valven har aldrig varit överkalkade, vilket gör att de är mycket välbevarade. Motiven är till stor del hämtade från Biblia Pauperum och innehåller bland annat berättelser från Gamla Testamentet som syftar fram emot händelser i Jesu liv.

Vem beställde målningarna?

Att dekorera en kyrka var mycket kostsamt. Arbetet bekostades av en donator, eller stiftare som det också heter, och orsaken till donationen var ofta botgöring. Genom att göra goda gärningar kunde medeltidens människor få förlåtelse för sina synder. Genom att donera pengar till kyrkan kunde stiftaren också vara säker på att inte bli bortglömd av eftervärlden.

I Upplandslagens kyrkobalk står att bönderna ska ha biskopens tillstånd att bygga kyrka. De ska därefter samlas till sockenstämma och där dela upp dagsverken och körslor sinsemellan efter ekonomiska möjligheter.

En inskrift från 1200-talets mitt i Anga kyrka på Gotland vittnar om att denna metod var vanlig också på andra håll och att målningarna räknades till kyrkbygget. En medeltida kyrka var inte färdig förrän väggar och tak var målade, färggranna glasfönster insatta och all skulptur, både i sten och trä, målad och förgylld.

Att bota sina synder

Under senmedeltiden slutade man med avlat. Avlat innebar att det inte räckte med att bikta sig och ta emot förlåtelse för sina synder. Man var också tvungen att genom handling visa sin ånger, så kallad botgöring. På medeltiden trodde man att om man dog innan man hade gjort klart botgöringen, fick man genomlida reningstid i skärselden. Man fick alltså vänta på att bli insläppt i paradiset.

Det kunde man skippa genom goda gärningar. Att be böner inför vissa heliga bilder, göra en pilgrimsfärd, eller bidra med arbete eller pengar till en kyrkas byggnad eller inredning var några exempel på goda gärningar. Följden blev att kyrkorna fick många målningar, altarbilder och liturgiska kläder från ångerfulla syndare.

Den djupt mänskliga önskan att framhäva sig själv och sina goda gärningar kan vara en god sak för eftervärlden. I en rad kyrkor finns tydliga spår av stiftarnas verksamhet i form av inskrifter, vapenbilder eller till och med porträtt. Om stiftaren lät avbilda sig själv var det normalt i mindre skala, oftast på knä inför Kristus eller Maria, gärna i koret eller på annan synlig plats.

Det fanns ytterligare skäl för porträtten. Genom sitt porträtt var stiftaren bokstavligen ”med i bilden”, förhoppningsvis till tidens slut, då han skulle stå inför sin domare.

En sådan bild finns i Tensta kyrka av riksrådet Bengt Jönsson Oxenstierna. Han är klädd i rustning och med moderiktigt bjällerband efter ryggen. Mitt bland alla helgonen finns han, men i mindre skala och givetvis utan gloria. Han ligger ödmjukt på knä, vänd mot altaret i öster.

Medeltida serietidningar: undervisa med bilder

Man skulle kanske kunna kalla kalkmålningarna för medeltidens seriemagasin, fast med ett religiöst innehåll. Och precis som serier ritas efter bestämda principer, så gällde samma sak kalkmålningarna. Motiven är uppbyggda på ett liknande sätt i många kyrkor och kanske de bästa exemplen på undervisning med hjälp av bilder.

Innehållet i kalkmålningarna var ganska enhetligt vad gällerval av motiv och dess placering i kyrkorummet. Under romansk tid målades alltid Herren på sin himmelska tron (Majestas Domini) i absiden i öster. Absiden är det halvrunda rummet med en halvkupol, som avslutar altarrummet i de flesta medeltida kyrkobyggnader.

Under gotisk tid målades ofta nådastolen på denna plats. Nådastolen är en bild av gud fader som håller sin korsfäste son (med eller utan kors) i famnen och med den helige ande i form av en duva svävande över de två. Det var ett försök att bildmässigt förklara treenigheten, som annars var både abstrakt och svår att förklara i ord. Ju heligare ett motiv var, desto närmare altaret var det placerat.

Det andra motivet som ofta placerades i absiden var Marie kröning. Motivet blev allt vanligare under 1200-talet och visade att Maria blev allt viktigare i den kristna läran.Ett vanligt motiv under den senare medeltiden var det som kallades för Gregorii mässa.

När påven Gregorius förrättade mässan och skulle dela ut nattvardsbrödet så började en kvinna skratta ”Inte kan Kristus finnas i det där brödet. Jag har ju själv bakat det nu på morgonen”. Då visade sig Kristus över altaret och visade sina sår för alla som deltog i mässan.

Motiv av mer moraliserande karaktär, som yttersta domen och de som varnar för ett omoraliskt liv, fanns också.

Himmel och helvete 

Under medeltiden kunde man inte som idag välja om man ville vara kristen eller inte. Istället styrde den kristna tron mycket vad människor gjorde och tänkte. Gud hade skapat världen och var delaktig och synlig i allt som hände på jorden. Den enskilda människan hade möjlighet att välja mellan den goda sidan som representerades av Gud, och den onda sidan som djävulen stod för. Människan fick kraft att leva ett gott och rättskaffens liv genom att delta i gudstjänsten, bönen och bikten. Men frånvaron av valfrihet ledde säkert också till en större trygghet som vi kanske saknar idag. Den medeltida människan stod aldrig ensam, hon levde alltid i ett socialt och andligt sammanhang. 

Om man handlade fel kunde man i bikten få syndernas förlåtelse av sin präst. Det var vanligt att man biktade sig minst en gång om året. Det var också viktigt att man skulle gottgöra det man handlat orätt – bli vän med sin ovän eller ge dubbelt tillbaka om man stulit. Om man syndat direkt mot Gud kunde man få göra så kallad botgöring. Då gav man en dyrbar gåva till kyrkan, gav allmosor till de fattiga eller vandrade till ett helgons grav. 

I en kalkmålning från Härkeberga kyrka i Uppland kan man se hur medeltida människor tänkte att livscykeln fungerade. Till vänster sitter en ung man på ett hjul, i mitten blir han medelålder och till höger har han blivit gammal med skägg och trillar närmare döden.