Intro till medeltiden

Vid medeltidens början var Sverige ännu inte ett enat rike, utan bestod av olika små kungadömen och hövdingadömen. Kristendomen började få fäste under 1000-talet, och ersatte successivt den fornnordiska asatron. Missionärer från Tyskland och England spelade en viktig roll i omvändelsen, men det var först när kungar som Olof Skötkonung lät döpa sig som kristendomen verkligen började etableras.

Kyrkans ökade makt påverkade såväl samhällsstruktur som levnadsförhållanden. Hus, som biskopssäten och kloster, byggda av tegel dominerade de växande städerna. Kyrkan blev inte bara en religiös makt, utan också en politisk och ekonomisk aktör med stora jordegendomar.

Ett rike växer fram

Under 1100- och 1200-talet stärktes kungamakten. Birger jarl, far till kung Valdemar, brukar räknas som en av dem som lade grunden till det svenska riket. Han införde lagar, grundade städer och bidrog till att Sverige blev mer centralstyrt. Samtidigt började man tala om Sverige som ett enat rike, även om det i praktiken fanns stora regionala skillnader.

I takt med städernas utvidgning ökade även organiseringen av handel och hantverk genom skrivna lagar och förordningar. Rikets administration blev alltmer organiserad. Landskapslagarna, som till exempel Upplandslagen, visar både hur samhället fungerade och hur rättssystemet utvecklades.

Städer, handel och bönder

Under medeltiden växte de första svenska städerna fram. Sigtuna, Visby, Stockholm, Kalmar och Uppsala är några exempel. Städerna blev handelsplatser och knutpunkter för både inrikes och utrikes handel. Hansan, ett tyskt handelsförbund, fick stort inflytande i Östersjöområdet och därmed även i Sverige.

Trots stadstillväxten var Sverige i huvudsak ett jordbrukssamhälle. Majoriteten av befolkningen levde på landsbygden och arbetade som bönder. De flesta var självägande bönder, vilket skiljer Sverige från många andra europeiska länder där feodalismen var mer utbredd. Samtidigt fanns även livegna och landbor som arrenderade mark av kyrkan eller adeln.

En katastrof: Digerdöden

En av medeltidens största förändringar skedde inte genom organisation, utan på grund av en katastrof. Digerdöden, eller pest, kom till Europa år 1347. De första kända utbrotten var i Kina mellan 1331 och 1334. Sedan spred sig pesten snabbt via handelsvägar som etablerats som länkar mellan öst och väst. Digerdöden spreds till Genua och Venedig från Krim 1347.

Ungefär en tredjedel av Europas befolkning dog av pesten på medeltiden, vilket gjorde att stora delar av samhället slutade fungera. Städerna var hårt drabbade och bristen på arbetskraft i landsbygden skapade hungersnöd.

Medeltidens slut – Kalmarunionen och reformation

Under slutet av medeltiden, 1397, ingicks Kalmarunionen – en politisk union mellan Danmark, Norge och Sverige under en gemensam monark. Unionen blev dock instabil, och många i Sverige ogillade det danska inflytandet. Missnöjet ledde till flera uppror, varav det mest kända är Engelbrektsupproret på 1430-talet.

Gränsen mellan medeltiden och tidigmodern tid i Sverige brukar sättas i samband med att Gustav Vasa blir kung, tidsmässigt mellan Stockholms blodbad 1520 och Gustav Vasas kröning 1523.

En historisk period

Medeltiden är den första tidsperiod som kan kallas för en historisk period. Det betyder att det finns skriftliga källor från Sverige som beskriver den. 

De tidigare perioderna – stenåldern, bronsåldern och järnåldern – kallas förhistoriska perioder, för att vi endast eller främst känner dem genom arkeologiskt källmaterial. Från medeltiden finns både skriftliga och arkeologiska källor. Det är bra då de kompletterar varandra. Ofta berättar skrivet material från medeltiden en helt eller delvis annan historia än de arkeologiska lämningarna. I de arkeologiska källorna syns också de vanliga människorna på ett helt annat sätt. 

Lär dig mer om medeltiden

På Historiska museet kan du utforska medeltiden i flera permanenta utställningar: Medeltida konst, Medeltida liv, Sveriges historia och Guldrummet. 

Klicka dig vidare, läs mer om medeltiden och se lite av alla de fantastiska föremål dåtidens människor lämnat efter sig.