Intro till järnåldern

Under järnåldern förändrades livet i Sverige när människor började framställa järn av myrmalm och rödjord. I Historiska museets samlingar finns spår från denna tid, till exempel ett vävt ylleplagg från Västergötland, romerska glas och smycken som fibulor – nålar som höll kläderna på plats.

Andra föremål som svärd, sporrar och pärlor berättar om krigare, kontakter med Romarriket och hur olika människor levde och begravdes. Genom dessa föremål kan vi förstå mer om hur järnålderns människor tänkte, klädde sig och byggde sina liv.

Järnålder i södra Sverige

Under järnåldern började människor framställa järn ur rödjord eller sjö- och myrmalm. Järnet användes för att tillverka redskap och vapen. I början, när järnet ännu var exklusivt, använde man det även för att göra dräktsmycken. Att man inte längre var beroende av bronshandel gjorde att de långväga kontakterna i början blev ovanligare.

Merparten av befolkningen i nuvarande Sverige förutom i Norrlands och Dalarnas skogs- och fjällbygder, var jordbrukare, boskapsskötare och bofasta.

Perioden är lång och sträcker sig till och med vikingatidens slut. Det mesta vi vet om järnåldern kommer från arkeologiska undersökningar. Dessutom kan man se hur landskapet, klimatet och jordbruket har sett ut och förändrats genom pollenanalyser av torvlager i våtmarker.

Omkring år 100 efter Kristus börjar även skriftliga källor komma. Det är dels romerska skribenter som nämner Skandinavien, dels är det korta runinskrifter som ristas in här i Skandinavien. De skriftliga källorna blir vanligare men det är först efter järnålder som de ger en mer fyllig bild av livet här.

Äldre järnålder i södra Sverige och Norrlands kustland

Tiden mellan 500 före Kristus till 400 efter Kristus kallas för äldre järnålder. Norr om Skåne brukar man säga att äldre järnålder fortsätter fram till 550 efter Kristus.

Gränsen för den äldre och yngre järnåldern sätts utifrån att det romerska riket delades i två eller tre delar år 395 efter Kristus. Ungefär samtidigt börjar djurornamentiken att uppträda i Skandinavien och Nordtyskland. Den germanska djurornamentiken, som först var inspirerad av senromersk konst, blev ett av Nordeuropas bidrag till konsthistorien. 

Övergången från brons- till järnålder innebar inte bara att man övergav bronsen som metall för redskap och vapen utan innebar även stora förändringar i hela samhället.

Tidigare brukade man tala om den äldsta järnåldern som den ”fyndlösa tiden”. Man trodde att stora delar av befolkningen hade utvandrat och man var bekymrad över att man inte hittade några gravar eller fynd. Nu vet vi att det fanns många boplatser under den äldsta tiden men att det under järnålderns första 300 år saknas rikt utstyrda gravar.

Runt Kristi födelse expanderar romarriket till delar av nuvarande Tyskland och Holland. Romarriket nådde aldrig fram till Skandinavien men påverkan och influenserna från stormakten var tydliga ända upp till Norrland.

Från den här tiden har vi idag många lämningar i form av gravar, boplatser och järnframställningsplatser. Från cirka 200 före Kristus börjar vissa av gravarna bli rikt utrustade med smycken, keramik och vapen. En ny aristokrati etablerar sig då och kontrollerar handel och överregionala kontakter.

Förromersk järnålder i södra Sverige

Perioden 500 före Kristus till år 1 kallas för den förromerska järnåldern. Tidigare kallade man den även för keltisk järnålder för att man såg influenser i det svenska materialet från den keltiskt talande befolkningen i Central- och Västeuropa.

Runt om i landet började man framställa järn av myrmalm och rödjord i stor skala. Tillverkningen skedde i små blästerugnar. Nu behövde man inte längre förlita sig på import av koppar och brons.

Huvudnäringarna var jordbruk och boskapsskötsel kompletterade med jakt och fiske. Klimatet hade blivit kallare och fuktigare. Granen började ersätta lövskogarna i Mellansverige. De kallare vintrarna gjorde att man i högre utsträckning fick ha husdjuren inomhus.

Ofta fick djuren bo i en del av samma långhus som människorna bodde i. Det gjorde att man lättare kunde ta tillvara den gödsel som djuren producerade. Det behövdes till åkrarna. På åkrarna odlade man mest skalkorn, ett sädesslag som både passar till gröt och för att producera öl.

Under perioden 200–1 före Kristus börjar vissa gravar få en rikare utrustning igen med redskap, dräktsmycken och vapen. En viktig nyhet var bältet och olika beslag och delar av metall som hörde till bältet. Bältet indikerar att man har börjat använda byxor. Byxorna och även det eneggade svärdet är nya influenser som ytterst kommer från östliga ryttarfolk. Under den här perioden börjar även ridkonsten utvecklas, men man red barbacka.

Det äldsta bevarade klädesplagget från Sverige är en yllemantel från Västergötland. Manteln har varit intrikat vävt med ett mönster. 

Klädedräkten för män och kvinnor kunde utrustas med en annan nymodighet, nämligen dräktnålen i form av en säkerhetsnål med fjädrande funktion. Den var dekorerad på olika sätt utifrån modets växlingar. Den kallas för fibula.

Den nya krigarklassen hade olika utrustning beroende på rang. De mäktigaste hade svärd medan fotfolket fick ha spjut och lans. När svärdbärarna begravdes veks ofta svärdet ihop för att det inte skulle gå att använda igen. Antigen var man rädd för att någon skulle gräva upp svärdet igen och använda det, eller rädd för att de döda skulle gå igen.

Romersk järnålder i södra Sverige

Perioden mellan 1–400 efter Kristus kallas romersk järnålder. Skandinavien blev aldrig en del av det romerska riket men vi hade många influenser från imperiet i söder. Antagligen nådde romerska handelsmän upp till Skandinavien. Många romerska varor kom hit, hursomhelst.

Det kan vi se genom pärlor, bronsföremål, vapen och glas som hittas i Sverige. Dessutom tjänstgjorde män från nuvarande Sverige som legosoldater i den romerska armén. Vissa av dem deltog också i de germanska krigstågen mot romarna. De som varit på kontinenten och överlevde, tog med sig hem varor, mynt, seder och dräktdetaljer.

En viktig roll i transporterna var de klinkbyggda båtarna. Vi har väldigt få fynd av dessa i Sverige men de finns avbildade på bildstenar. Seglet verkar inte ha använts utan man rodde båtarna.

Runt om i bygderna växte gravfält upp med stensättningar, domarringar och resta stenar. De döda brändes ofta, men även skelettbegravningar var vanliga. Med sig i graven fick de olika mängder med gravgåvor, beroende på deras sociala ställning.

I gravarna kan man hitta delar av serviser i form av dryckeshorn, keramik, träkärl eller romerska glas. Glasen var tillverkade i Medelhavsområdet eller runt Svarta havet. Kvinnorna och flickor kunde få med sig uppsättningar av glaspärlor tillverkade i östra Medelhavsområdet. Dessutom utrustades vissa med fint dekorerade bälten eller med dräktsmycken.

Enstaka män fick med sig vapenuppsättningar i den sista vilan. Några av de finaste utmärkelserna var sporrar för officeren till häst eller svärd. Merparten fick däremot bara en svepask av bark eller inga gåvor alls med sig i graven.

Boplatserna var många och husdjursuppsättningen kompletterades nu med höns och katter. De var också ett resultat av kontakterna med romarna. Skalkorn var det dominerande sädesslaget.

Långhusens storlek blev också en statusmarkering. De rikaste storbönderna hade hus som var mellan 30–50 meter långa. Sländtrissor och vävtyngder visar att ylleproduktionen var viktig.

De regionala skillnaderna blev allt tydligare under den här tiden. Den sydligaste delen hade traditioner som var likartade med de på Själland. Västsverige var influerat av Jylland och Norge. Öland och Gotland uppvisade en helt egen formvärld i såväl hus, dräktsmycken som gravskick.

Järnproduktionen tilltog och man började göra järn av sjömalm. Dessutom inledde man användningen av kolningsgropar för att effektivare göra träkol som användes i blästerugnarna. Ute i skogarna byggde man även tjärgropar för att tillverka tjära till båtar och hus.

Längs med Norrlandskusten upp till Ångermanland och i Jämtland byggs nya bosättningar av samma typer som söderut. Bosättarna var bönder och boskapsskötare. Men även järnproduktion och jakt lockade till sig nya bosättare. Nybyggare kom både från söder och från nuvarande Norge.

Järnålder i Norrland

Den asbestmagrade keramiken och många andra bronsåldersdrag fortsätter att förekomma fram till cirka 1–200 efter Kristus. Sedan upphör tillverkningen av keramik i inlandet. Fångstgropssystem och boplatser visar att inlandet ändå var bebott och utnyttjat.

Redan under 200-talet före Kristus börjar man producera järn i Lappland i miljöer som domineras av jakt- och fiskeekonomi. Järnproduktionen fortsätter sedan i olika typer av blästerugnar i stora delar av Norrland.

I mellersta och södra Norrland samt Dalarna börjar en storskalig järnproduktion under tiden efter år 1 efter Kristus. Där tillverkar man olika typer av ämnesjärn som sen säljs vidare till andra delar av södra Skandinavien.

I inlandet, längs med sjöar och älvar, anläggs så kallade insjögravar. De ligger i lägen som indikerar att det är en kultur som baseras på jakt, fiske och järnframställning. Gravarna är i form av runda, triangulära och kvadratiska stensättningar.

Gravarnas yttre liknar de sydskandinaviska men kan vara uppförda av en för-samisk befolkning. Olika typer av pilspetsar av järn indikerar att man har haft en annan materiell tradition än den i södra Skandinavien.

Längs med kust och älvdalarnas nedre lopp anläggs bosättningar med långhus av sydskandinavisk karaktär från Kristi födelse och framåt. Under tiden före 550 efter Kristus är de norska kontakterna viktiga för de här bosättningarna upp till Ångermanland. Stora och rika gravhögar uppförs över hövdingar.

Ofta är de utrustade med bronskittlar som är importerade från Romarriket. Efter år 550 efter Kristus börjar föremålsformer likna med de som finns i Svealand. De här bosättningarna har haft en ekonomi där boskapsskötsel och sädesodling har spelat en viktig roll.

Lär dig mer om järnåldern

Utforska järnålder i Historiska museets utställningar Forntider, Guldrummet och Vikingarnas värld. Klicka dig vidare, läs mer om järnåldern och se lite av alla de fantastiska föremål dåtidens människor lämnat efter sig.