Hur bestäms ett föremåls ålder?
Med en relativ datering avses att det anges om ett föremål är äldre eller yngre än ett annat. Med en absolut datering menar man däremot att ett föremål dateras till ett mer exakt årtal. Innan naturvetenskapliga dateringsmetoder utvecklades på 1950-talet kunde en absolut datering fås genom fynd som till exempel mynt. Numera är möjligheterna många fler med olika metoder som framför allt och dendrokronologi.Olika vetenskapliga metoder används alltså för att datera föremål och för att därmed fastställa ålder och förstå historiska skeenden. Metoderna hjälper arkeologer att tolka människors liv genom historien.
Relativ datering
En relativ dateringsmetod är stratigrafi, det vill säga lagerföljd. En grav som överlagrar en annan är yngre än den underliggande, och detsamma gäller till exempel boplatslager. Genom att titta på sammansättningen av föremål i ett givet lager, en grav eller en offerdepå som man vet är yngre eller äldre än en annan har det skapats en grund för hur olika arkeologiska kulturer och föremål förhåller sig tidsmässigt till varandra.
Har arkeologiskt material överlagrats av eller om det vilar på speciella geologiska lager kan det också vara till hjälp för en relativ datering. Fynd i de geologiska lagren av till exempel snäckor kan göra att dessa kan knytas till olika faser. Vissa snäckor trivs exempelvis i sötvatten och andra i mer marina förhållanden, vilket då kan knytas till Östersjöns olika faser genom historien.
Ett annat exempel på det är lervarvskronologi, där av inlandsisens årligen avsatta smältlager, så kallade varviga leror, kunnat kopplas samman till långa serier. Dessa serier användes av Gerard De Geer redan under tidigt 1900-tal för att utifrån årsvarvens geografiska utbredning fastställa den senaste istidens avsmältningsförlopp.
Gällande framför allt stenålderslokaler är också strandlinjen en viktig metod för relativ datering. När den senaste istidens ismassor började smälta ledde det till att landet började höja sig som en följd av att trycket från isen nu minskade.
Det gör att många stenåldersplatser utmed kusten som legat strandnära flyttat efter den föränderliga strandlinjen. Detta har resulterat i att det ofta är så att lokaler, lager eller fynd som ligger högre i terrängen är äldre än de som ligger på lägre nivåer.
Som en relativ datering kan också typologi nämnas. Typologi bygger på att föremåls utseende förändras successivt och att de som påminner mer om varandra ligger närmare varandra i tid än de som skiljer sig mycket åt.
Absolut datering
Med absoluta dateringar har man fått möjligheten att sätta alltmer exakta årtal på de relativa kronologier som byggts upp.
Bestämma ålder på människor, djur och växter
Den utan tvekan viktigaste och mest använda metoden för absolut datering är idag . Den ger ett exakt årtal plus minus ett antal år och har alltså en osäkerhetsmarginal, varför dateringen som erhålls bör ses som ungefärlig. Metoden bygger på att allt levande tar upp små mängder radioaktivt kol-14 från atmosfären. Detta upptag upphör när en människa eller ett djur dör alternativt när exempelvis ett träd huggs ner.
Till skillnad från andra kolisotoper sönderfaller sedan kol-14 och den har en halveringstid på 5 730 år. Genom att mäta den kvarvarande mängden kol-14 i ett organiskt material och jämföra det med mängden stabila kolisotoper, som kol-12, erhålls den tid som gått sedan inlagringen av kol-14 upphörde. Vid strävas det efter att ta provmaterial med så låg egenålder som möjligt, till exempel sädeskorn och hasselnötsskal. För kolprov görs i regel en vedartsanalys först för att kunna välja ut fragment med så låg egenålder som möjligt.
har emellertid flera felkällor. När metoden först utvecklades på 1950-talet trodde man att mängden radioaktivitet från rymden varit konstant och att ett kol-14 år motsvarade ett kalenderår. Under 1960-talet kunde det dock klargöras att så inte var fallet och att kol-14-åren behöver kalibreras till kalenderår.
Med tiden har dessa kalibreringskurvor förbättrats och förfinats. Det har också visat sig att exempelvis ämnen som använts för att konservera föremål har påverkat det erhållna värdet. Även marina djur liksom människor som levt av mycket fisk och säl har visats få alltför gamla , vilket kallas för reservoireffekt. Idag räknar man i dessa fall av för reservoireffekten, och prover från konserverade föremål renas innan datering.
Bestämma ålder på keramik
Kol-14-metoden har tyvärr vissa begränsningar. En av dem är att den bara går att använda på organiskt material, som ben från människor och djur, växtfossil och kolrester. Ett alternativ som finns för att datera material som en gång upphettats till över 500 grader är termoluminiscensdatering.
Denna metod bygger på de låga halter radioaktivitet som finns i mineraler som kvarts och fältspat, vilka ofta ingår i till exempel keramik. Om mineralerna hettas upp till över 500 grader frigörs elektroner som när de avges frigör ljus som i sin tur kan mätas. Genom att man på nytt hettar upp dem kan man mäta hur länge sedan det var som elektroner senast frigjordes, det vill säga när ett keramikkärl tillverkades eller när det användes sista gången.
50 000 år gammal eller äldre
En annan begränsning för är åldern, då den endast fungerar för material som är yngre än cirka 50 000 år. För fossil och bergarter som är äldre än så kan det radioaktiva sönderfallet i andra grundämnen mätas, men de är alla mindre exakta än kol-14. Hit hör till exempel uran-bly-metoden.
Även magnetisk datering, som bygger på att jordens magnetfält skiftat över tid, förekommer när det gäller äldre paleolitiska material. På senare tid har också DNA kunnat användas för dateringar, där mutationstakten är ett sätt att kunna datera utifrån.
Årsringar avslöjar träkonstruktioners historia
Om dateringen av äldre material i regel är mindre exakt än , finns det en metod som framför allt används på yngre material som är mer exakt, så exakt att det ibland går att fastställa exakt årtal. Det är dendrokronologi som är en metod som utgår från träets årsringar.
Växlingar i klimatet har gjort att ett mönster som är unikt för den tid då trädet växte skapas. Med hjälp av prover från många i tid överlappande träd har på så vis serier av årsringar byggts upp, som nya prover kan jämföras med. Har då det yttersta lagret närmast barken bevarats kan det gå att säga exakt vilket år trädet fälldes.
Dendrokronologi är en metod som kräver ett relativt stort träprov och därför är den framför allt möjlig att använda på stora träkonstruktioner. Från stenålderskonstruktionen Alvastra pålbyggnad har till exempel en dendrokronologisk serie byggts upp. I regel förknippas däremot dendrokronologi med yngre material. Bulverket i Tingstäde träsk har till exempel daterats med dendrokronologi och det är en vanlig metod för att datera trävrak från medeltid och historisk tid på Östersjöns botten.
Ett exempel på Historiska museet
Yxa av horn
Den med ristningar dekorerade så kallade Ystadyxan.
Finns att se på Historiska museet i utställningen Forntider 1
Ett sätt som museet bestämmer ålder på ett föremål är att forskare ansöker om att analysera föremålet. Detta innebär i regel ett destruktivt ingrepp på föremålen där det för till exempel krävs att ett cirka 5 millimeter stort hål borras upp för att samla in pulver för datering. En ofta svår avvägning måste då göras mellan värdet av att behålla ett föremål helt och värdet av att få just detta föremål absolut daterat.
Ett föremål som i samlingen är den så kallade Ystadyxan. Det är en yxa tillverkad av horn som är känd för sina ristningar av dels geometriska mönster, dels två hjortar. Yxan daterades 2015 då ett hål tilläts att borras upp inuti yxans skafthål. Analysen gav resultatet 6555 ± 45 BP i kol-14-år. BP står för "before present" vilken betyder före 1950. Efter kalibrering blir detta i kalenderår motsvarande 5545–5475 före Kristus (1 sigma) alternativt 5620–5465 före Kristus (2 sigma). Yxan är alltså från inledningen av senmesolitikum, från cirka 5500 före Kristus.
