Historiska museets äldsta föremål

Innan dess täckte den senaste inlandsisen hela landområdet. När isen drog fram omformade den landskapet och förstörde de flesta spår av äldre miljöer. Möjligheterna att hitta eventuella lämningar efter människor som vistats här innan isen bedöms därför som mycket små.

Det finns en liten del av museets samlingar som utgörs av föremål från andra länder. Även om vi idag inte tar emot föremål med fyndplatser utanför Sverige, har vi fortfarande kvar fynd från en tid då museet byggde upp jämförelsesamlingar. Under museets tidigare historia samlades helt enkelt föremål in för att göra det möjligt att jämföra det svenska materialet med det i andra geografiska områden.

Hur gamla är museets föremål?

Riktigt gamla föremål skulle möjligen kunna finnas i museets jämförelsesamlingar från Afrika. Det beror på att det var först för cirka 1,8 miljoner år sedan som tidiga människor spred sig utanför Afrika. De äldsta stenredskapen är betydligt äldre, cirka 3,3 miljoner år gamla och faktiskt äldre än släktet Homo.

De äldsta fynden av vårt släkte Homo (Homo habilis) är 2,8 miljoner år gamla och redskapen de tillverkade hör till den så kallade Oldowantraditionen. Med en knacksten har enstaka bitar slagits av från en mindre rundad naturlig sten, varefter både den något bearbetade stenen och avslagen använts som redskap. Än så länge har emellertid inga Oldowanföremål identifierats i museets samlingar.

Handkilen från Saint-Acheul

I samlingarna finns däremot en handkil från Saint-Acheul som ligger nära Amiens i norra Frankrike. Föremålet blev en del av samlingarna redan 1889 och var en gåva från E. D’Aey.  Fyndplatsen Saint-Acheul är välkänd och en specifik hantverkstradition, Acheuleantraditionen (eller Acheuléen/Acheul), har fått sitt namn efter platsen. Hantverkstraditionen finns i Afrika, sydvästra Europa och Asien.

Uppkomsten av den kopplas till uppträdandet av Homo ergaster och Homo erectus. Erectinerna, som är ett samlingsnamn för bland annat dessa arter, var de människor som först lämnade Afrika och de var anpassade efter ett vid denna tid nytt öppnare landskap. Erectinerna var också de första som började använda eld och de äldsta beläggen är i dag cirka 1,5 miljoner år gamla.

Acheuleantraditionen är förknippad med just handkilarna, som är kända för att vara de äldsta redskap där en bifacial (tvåsidig) teknik ofta använts. Det betyder att stensmeden vid tillverkningen slog av bitar (avslag) från kanten först in på den ena bredsidan och sedan in på den andra. På handkilarna behöver inte hela ytan ha blivit bearbetad. Precis som inom Oldowantraditionen användes sedan inte bara handkilen som redskap utan också de avslag vilka slagits bort vid tillverkningen.

De äldsta fynden av Acheuleanföremål i Afrika är närmare 1,8 miljoner år gamla, medan de äldsta kända fynden i Europa är ungefär 900 000 år gamla. Handkilar förekommer sedan i Europa fram till någon gång mellan 200 000 och 100 000 år sedan.  

Universalredskap

Handkilen vi har i samlingen på museet är gjord av flinta. Stensmederna vid den här tiden gjorde vanligen sina handkilar av lokalt tillgängliga stenarter. Flinta var ett ofta använt material i västra Europa medan bergarter som basalt var vanligare i Afrika. Överlag är det många olika stenmaterial som har använts för tillverkning av kilar.

Handkilarna är vanligen rundade, päron- eller droppformade. I regel är de cirka 12 till 20 centimeter långa. Namnet kommer sig av att föremålen inte var skaftade, utan hölls i handen. De kallas ibland även för handyxor och de fungerade som ett universalredskap.

Slitspårsanalyser visar att de använts vid slakt, men också för att till exempel gräva med och för att hugga i bland annat trä. Handkilar har också hittats tillsammans med djurben som visar spår efter att ha blivit slaktade.

Handkilen från Saint-Acheul kanske kan ha tillverkats någon gång för omkring 250 000 år sedan, vilket gör att den kan vara Historiska museets allra äldsta föremål.