Hår och frisyrer på järnåldern

Järnålderns favoritfrisyr?

En intressant grupp av människoavbildningar är några små bronsplåtar med ansikten sedda rakt framifrån. Fyra sådana har hittats på Öland och en femte förmodligen på Öland eller i Småland. De kan dateras till de första århundradena efter Kristus eller något tidigare. På dem möts vi av den äldre järnålderns favoritfrisyr; den markerade mittbenan och det åt sidorna kammade håret. Även om det rör sig om en mycket tydlig förenkling så verkar frisyrerna vara inspirerade av romerska förebilder.

Tittar man på ungefärligt samtida romerska porträtt hittar man vissa likheter. Det finns också ett romersk inflytande i vissa kvinnogravar vid den här tiden. I dem hittas något som tolkats som hårnålar. De romerska kvinnorna bar konstfulla håruppsättningar och det är sannolikt att man i Norden låtit sig påverkas av detta mode under en tid.

Hästsvans med kraft

Lite längre fram i tiden, 400- eller 500-talen efter Kristus, finns ”mittbenefrisyren” kvar. Till exempel syns den i detaljer på guldhalskragen från Ålleberg. Men vi möts också av ett helt nytt hårmode. Detta visas upp på en samling runda guldhängen som kallas brakteater. Här dominerar ett längre hår, samlat i nacken i något som liknar en hästsvans.

På en brakteat från Trollhättan ses en variant av detta. Det är en avbildning av guden Tyr som likt en forntida Pippi Långstrump ståtar med kraftiga ”råttsvansar”. Det ser till och med ut som om man knutit in bjällror eller liknande i håret och att avslutningen är en form av fläta.

Möjligen förknippades vid denna tid långt hår med kraft eller med särskilda egenskaper. Det är kanske inte en slump att det är ungefär vid den här tiden som den frankiska kungasläkten kallades för ”de långhåriga merovingerna”. Och att det var en gud, Tyr, som avbildades med det långa håret.

Valkyrior med knut i nacken

Från 600-talet och framåt hittar vi de första tydliga kvinnofrisyrerna. Dessa finns återgivna på små och tunna guldbleck som kallas guldgubbar. Ett återkommande motiv på dessa är ett par, en man och en kvinna, som omfamnar varandra.

Mannen har ofta långt bakåtkammat hår medan kvinnan har en konstfull hårknut i nacken och ett hår som faller långt ner på ryggen. En likartad frisyr finns också på små hängen i form av en kvinna från vikingatiden. De har tolkats som avbildningar av Valkyrior.

Kammar för hår och skägg

Det finns andra tecken i det arkeologiska materialet på att håret var viktigt under järnåldern. I gravar hittas nämligen ofta kammar av ben eller horn. De är lite olika utformade beroende på vilken tid de kommer från. De äldsta är skurna i ett stycke medan de yngre består av flera olika delar som nitats samman med brons- eller järnnitar.

Det verkar nästan som om alla haft sin egen kam och även fick med sig den i graven. Kanske berodde detta på att kammen var så ”personlig” att den inte kunde användas av någon annan. Eller så hade den döde kammats med den som en del av begravningsritualen och den fick därför ingå i graven.