Guldskatter från järnåldern

Frustuna hängsmycke

Det halvmånformiga hänget av filigrantråd och granulationskorn är ensamt i sitt slag. Den ovanligt långa, rörliga öglan passar för ett örhänge, men hur hakades bygeln på örat?

De nordiska kvinnorna bar inga örhängen. Det gjorde däremot de slaviska kvinnorna på kontinenten. Bygeln som fästes vid örsnibben var på dessa tvådelad. Fragment av slaviska filigranörhängen förekommer som skrotsilver i gotländska vikingatida skattfynd. Man har även undrat om smycket kunde vara modernt.

Spiralhakar avslutade med små korn är ett stilelement som förekommer på högklassigt smide i Västeuropa under vikingatiden. Smeden har här försökt att komponera in dessa i halvmåneformen som egentligen hör till en östlig stiltradition.

Guldsmycke

En brakteat är en sorts smycke tillverkat i guld. Brakteater kan ha olika utseende, ibland liknar de mynt och ibland mer en rund, tunn skiva med abstrakta mönster.

Brakteaten från Gane gård, cirka två mil öster om Visby, hittades av en okänd dikesgrävare år 1836. Brakteaten låg under eller intill en upprättstående gråsten. På samma plats hittade dikesgrävaren två armringar och en armbygel av silver, ytterligare en brakteat, en glaspärla samt ett romerskt mynt.

Myntet är prytt med kejsarinnan Crispina Augustas profilbild och därför präglat någon gång mellan 178 och 191 efter Kristus. Brakteaternas tillverkning placerar dem kring Vendeltid, mellan cirka 550 och 750 efter Kristus. Oftast brukar brakteater vara tillverkade tidigare, under Folkvandringstid.

Om fynden placerades där som en offergåva eller om det var ett sätt att gömma de värdefulla föremålen vet vi inte. Den upprättstående stenen kan betyda att den som placerade föremålen på platsen ville utmärka stället, kanske för att kunna hitta platsen igen eller för att manifestera platsen i landskapet.

Bolmsö guldgubbe

Två 1,5 centimeter höga stämpelidentiska guldgubbar påträffades i en brandgrav 1911. De är de enda i Norden där man kunnat konstatera att det millimetertunna guldbleckets kanter vikts om ett bronsbleck i vilket det också funnits ett hål för att kunna bära den som en amulett.

Figuren skulle kunna föreställa fruktbarhetsguden Frej sittande i högsätet, utformat som en enkel pall. Annars kan de vara i form av ett kärlekspar, vilket ibland hittats i byggnader där man antar kulten utövats.

Bland fragmenten finns en rundslipad infattad granat till ett dyrbart föremål, en stämpelornerad bleckpärla och en ögla till en brakteat.

Möne guldhalskrage

Västergötlands största halskrage hittades 1864 när torparen Johannes Andersson tog bort ett stenröse. Den är sjuringad och väger 823 gram. Möjligen är det en halskrage för en hednisk präst, en god.

De isländska källorna berättar att goden hade såväl en religiös som en rättslig och en politisk uppgift. God betyder gudaväsen. Hovgoden, tempelgoden, ledde offercermonierna vid gudahovet och skipade rätt vid tinget. Där var gudarna vittnen och vakade över att lag och rätt respekterades.

Vissa hövdingar kunde därigenom uppfattas som gudarnas ställföreträdare och fick vid dessa tillfällen kanske bära halskragarna.

Armringarna från Torhamn

År 1829 hittades fyra armringar vid Torhamn. Två av dem inlöstes samma år medan de andra två kom till museet i och med att privatsamlaren M. Söderström skänkte sin samling 1848. Armringarnas sammanlagda vikt uppgår till 216 gram.

Armringar slutna med rombiska plattor och med en enkel stämpeldekor finns också i skatten från Peenemünde i Pommern på andra sidan Östersjön. I Västra Stenby socken i Östergötland har också fyra armringar lika dessa hittats

Armringen är ett manssmycke. Sagorna berättar att de utväxlades som gåvor mellan stormän som en bekräftelse på trohet. Datering: 800–1050 efter Kristus.

Kastlösaspännet

Dräktspännen av guld var fåtaliga under vikingatiden. Eftersom guld var en bristvara användes det i första hand till att förgylla bronssmycken eller till att förse dessa med små filigranbleck. Kastlösaspännet är det enda kända av guld.

Dräktskicket med sin uppsättning av spännen var, med undantag av Gotland, mycket enhetligt för den skandinaviska kvinnan. Vid kjortelns hängsle fästes de ovala spännbucklorna. Manteln eller tröjan, som bars som ytterplagg, hade ett eget tredje spänne.

Kastlösaspännet har förmodligen, som bronsspännen av samma storlek, hållit ihop ett sprund vid halsen på linnesärken, som kvinnan bar under yllekorteln.

Spännet hittades 1889 av nämndemannen J.A. Dahlgren under nyodling.

Gillberga guldoffer

Skolpojken Per Adolf Andersson satt vid Byälven i sydvästra Värmland och metade en dag 1924. Då såg han något glimma i strandbäddens vatten.

Han hade funnit en knippa rent guld på 127 gram. I mitten av knippan sitter ett mynningsbeslag till en svärdsskida gjort av en spirallagd ten i fyra varv. I ändarna på svärdsbeslaget sitter spiraltenar så kallad betalningsguld och en fingerring av spiralguldtråd. Dessutom sitter det fast fyra små runda hängsmycken med dekor av guldkorn.

Allt kan dateras till cirka 400–550 efter Kristus och måste ha tillhört en hövding i trakten. Stormän och kungar brukar vid den här tiden benämnas ringbrytarna, det säga de gav guldringar till de personer man vill knyta till sig. Guldet är antagligen en skatt offrad till gudarna.

Föräldrarna trodde inte att fyndet hade något värde, så därför berättade han först inte om vad han hittat. Det blev senare sekreteraren i hembygdsföreningen som förmedlade guldet till inlösen och pojken fick 355 kronor i ersättning. Idag motsvarar det cirka 10 000 till 100 000 kronor beroende på hur man räknar. Så det blev storfångst år 1924.