Gerumsmanteln

Manteln har sitt namn efter den plats där den blev funnen, Östra Gerums socken i Västergötland. Den är oval till formen och är ca 2,5 x 2 meter. Manteln är tillverkad av vävt ylle och är färgad brun av vattnet i mossen den hittades i. Den är daterad till 360–100 före Kristus, en del av förromersk järnålder.

En egendomlig fyndplats

”Strax efter elvakaffet” stötte arbetaren Fredrik Klasson på en stor bit ek när han och två andra skördade torv på Gerumsberget. Under ekbiten fann de två upprättstående stenar ställda ovanpå en större, flat sten.

När de fortsatte gräva kände de ”något segt”: den hopvikta manteln. Manteln låg 1,45 meter under markytan. Männen trodde att det var drottning Margaretas mantel de hittat, eftersom lokala legender menade att den medeltida drottningen hade varit på platsen.

En av männen, Erik Rydberg från Åsatorpet, berättade senare:

När vi hade fått upp manteln, så lade jag den på kanten vid hålan, och där fick den ligga till kvällen, då jag bar hem den. De andra tyckte, att den gott kunde få ligga där, för det var ju bara en gammal trasa, som inte var värd mer än vad en lumpsamlare kunde ge för den, och så fanns det ju en del hål i den, så att den kunde jag ju inte gärna sy några byxor av, tyckte de.

Erik Rydbergs berättelse fortsätter:

Och de grinade åt mig och gjorde narr av mig, när jag bar hem den. Men jag tyckte den var märkvärdig och bar i alla fall hem den, fast jag blev alldeles genomvåt av den, sur och våt och tung som den var. Och när jag kommit hem, hängde jag upp den i ett skjul, så att den fick torka, och där fick den hänga i flera veckor. Medan den hängde där, kom det flera stycken dit och tittade på den.

De hånfulla skratten tystnade när männen fick 500 kronor för manteln från Riksantikvarieämbetet.

En mantel i en grop på berget

Gerumsberget är ett platåberg som utgör ett markant inslag i landskapet med sina höga, branta sidor och sin vida, plana topp. Manteln hittades i kanten av mossen och nära bergets ena stup. Efteråt gjordes en geologisk undersökning av platsen. Man konstaterade bland annat att manteln hade lagts i en grop som förmodligen grävts för ändamålet, och att marken då hade varit ganska torr i ytan men att gropen snart fyllts av vatten. Det närmsta området utgjordes av en fuktig och kärrig lövskogsmiljö. Övertäckande lager av torv bildades sedan allt eftersom under tidens gång.

I gropen hade manteln lagts ner hopvikt till ett bylte och ovanpå placerades tre stenar av några decimeters storlek. Förmodligen för att hålla den på plats och kanske för att täcka över den. Var skadorna i manteln spår av knivhugg, ett illdåd som måste döljas? Eller kan det ha funnits andra orsaker till att manteln placerats på platsen?

Många berg sågs innan förromersk järnålder som speciella platser. Vissa bergstoppar omsluts av hägnader från bronsålder, och på andra finns rösen från samma period. Ett så markant berg som Gerumsberget bör ha rönt särskild uppmärksamhet under lång tid.

Det är inte heller helt ovanligt med fynd av föremål som offrats i våtmarker och mossar, både under förromersk järnålder och under århundraden före och efter. Även människor som verkar ha avrättats under rituella former har hittats i mossar. Våtmarksoffer var alltså en lång tradition redan vid tiden för Gerumsmanteln, även om fynd av föremål i våtmark på berg är ovanligt.

Är Gerumsmanteln bevismaterial?

Gerumsmanteln har orsakat en del akademiska problem och tolkningar. Man har funderat över dateringar, spekulerat kring de stickhål som finns i manteln och undrat över hur manteln hamnade i den där mossen i Östra Gerum.

Var kom hålen från? Och var det blodfläckar som syntes runt hålen? Manteln undersöktes av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). I sin slutrapport skrev SKL att skadorna på Sveriges äldsta bevarade klädesplagg med stor sannolikhet kom från fem hugg av kniv eller dolk. Knivhuggen bör ha träffat kroppen i bröst, mage, rygg och hals. SKL skrev också att stickande våld av det slaget bedöms som livsfarligt och lätt kan ge upphov till skador med dödlig utgång.

Det finns ingen kropp, inget blod, så närmare gåtans lösning är svårt att komma.

Färganalys av Gerumsmanteln

Manteln är framställd i så kallat hundtandsmönster, därför har den haft minst två färger. Men det som idag är två nyanser av brunt var två andra färger från början.

Den bruna kulören kommer sig av att den legat i en våtmosse i många hundra år. Mossens olika växtdelar har runnit ut i vattnet och färgat manteln. Redan på 1920-talet gjordes kemiska analyser av manteln.

Professor Gustaf Sellergren och fil dr Carl Setterberg kom då fram till att trådarna inte varit infärgade. I stället menade de att den som tillverkat manteln använt naturfärgad brun och vit ull till garnet.

Den forskning som gjordes då hade inte de tekniska möjligheter vi har i dag till sitt förfogande. Men modern analys visar att de ursprungliga observationerna var riktiga: Manteln är tillverkad av naturfärgad brun respektive vit ulltråd.

Ullanalys av Gerumsmanteln

En viktig del i forskningen kring Gerumsmanteln är frågan om vilket material den är gjord av. Tidigare forskning kom fram till att manteln delvis är vävd av hår från vilda djur, men senare rön pekar i en annan riktning.

Vi vet idag att ullen i Gerumsmanteln helt igenom är av får. Det har nya analyser berättat. Vi vet också att ullen varit naturfärgat vit och brun. Men de första analyserna på 1920-talet pekade på inslag av hjort, rådjur och nöt. Hur kommer det sig?

I ullen finns inslag av stickelhår. Stickelhår är dött hår med märgkanal. Dessa hår blir ganska hårda och stela, inte alls som fint fårull. Därför trodde forskarna att det var hår från vilda djur eller nötkreatur, eftersom deras päls ofta har mycket stickelhår. De nutida analyserna menar att stickelhåren kommer från får. Detta innebär att hela manteln är vävd av enbart fårull.

Ullen i manteln är av olika kvalitet. Ullen som använts till det vita garnet är av finare typ än den bruna. Fårtypen som gav ull till Gerumsmanteln har en ullstapel som består av bottenull och täckhår. Bottenullen är den vita korta ullen. Den är mjuk och fin. Täckhåret är den grövre och längre ull som skyddar fåret från regn och rusk.

Ullkvaliteten i manteln kallas av fackfolk för Mouflon-typ. De får som idag liknar forntidens får är Mouflon och Soay. Mouflon är en vild ras som härstammar från stenåldern. Rasen finns idag på Korsika och Sardinien. Soay härstammar från bronsåldern och finns idag bland annat på St Kildaöarna utanför Skottland. Både Mouflon och Soay har en päls som oftast har en vit bottenull och bruna täckhår. Så tror vi att de får som lämnade ull till Gerumsmanteln också hade.