En 9 000 år gammal paddel

Människans förmåga att färdas på vatten har spelat en stor roll i vår historia. Sjöfart har funnits i tusentals år och människor har rört sig både längs kuster, på floder och över öppet hav.

Ett tidigt exempel från Sverige är resorna till Gotland för mer än 9 000 år sedan. De som bosatte sig på ön hade kontakt med omvärlden och följde utvecklingen i närliggande områden. För att det skulle vara möjligt måste människor ha rest fram och tillbaka regelbundet.

Under förhistorisk tid band vattnet samman människor. Hav, sjöar och vattendrag var viktiga för resor och handel, medan stora skogsområden i inlandet ofta var svårare att ta sig igenom.

Tidiga sjöresor och forntida båtar

Just genom spår efter tidiga människor ute på öar vet vi att man tidigt tog sig fram på havet. Dessutom hittas djurben från arter som det krävs att man jagar eller fiskar från båt ute på djupare vatten. Däremot är lämningar efter båtar och paddlar sällsynta, då det krävs mycket goda förhållanden för att trä och skinn ska ha bevarats till idag.

Det är under havsytan eller i sjö- och våtmarker de i bästa fall kan finnas kvar. Problemet är att de flesta av stenålderns forna kustlinjer i nuvarande Sverige ligger på nivåer högre än dagens havsnivå. De ligger numera ofta i åker- och skogsmark, där organiskt material försvunnit för länge sedan.

Det är därför små möjligheter att hitta båtlämningar som under stenåldern användes för färder över öppet hav. Det är något större chans att hitta de båtar som användes i lugna vatten, på åar och i sjöar i inlandet, även om vattennivån även i dessa förändrats över tid. Ett undantag utgörs av sydligaste Sverige där vissa av stenålderns kuststräckor liksom i Danmark blivit dränkta.

En sådan plats är senmesolitiska (cirka 5 500–4 000 före Kristus) Tybrind Vig i Danmark där tre stockbåtar, cirka tre, fem respektive nio meter långa, hittats, av vilka en var avsiktligt sänkt och en av dem innehöll en värmekälla. Dessutom hittades cirka 10 till 15 bitar av paddlar med hjärtformade blad som i fyra fall var dekorerade.

De äldsta sätten att färdas på vatten

När människor först kom till det som nu är Sverige för drygt 14 000 år sedan låg isen fortfarande nära och landskapet var kargt. De levde i öppna områden och jagade stora landdjur som ren, samtidigt som marin jakt och fiske också var viktiga.

Eftersom träd var sällsynta kan de tidigaste båtarna ha varit gjorda av skinn. Så småningom etablerade sig träden och skogar växte fram. Först då blev det möjligt att tillverka stockbåtar av urholkade trästammar och bark- eller näverbåtar. Samtidigt kan skinnbåtar ha fortsatt att tillverkas.

Det finns träföremål från senare delar av stenåldern som tolkats vara kölar till båtar, som då kan ha varit tillverkade av skinn eller bark, till exempel från Ragunda i Jämtland och Grundsunda i Ångermanland.

Stockbåtar varierar i storlek från några meter till över tio meter. Ett exempel är en tolv meter lång stenåldersbåt från Tyskland. Det finns två kända typer av stockbåtar. Den ena är en enkel urgröpt stam, medan den andra har utspända sidor med tvärgående spant som stabiliserade formen.

Dessa båtar kan vara upp till en meter breda med tunna skrov och tillverkas ofta av asp. De kallas för äspingar och en äsping från stenåldern har hittats i Helsingfors. Stockbåtar kan även ha haft fribord och utriggare för ökad stabilitet på öppet hav. En stenåldersbåt funnen i Litauen var konstruerad för att ha just utriggare längs relingen.

Den sensationella paddeln på Historiska museet

I Historiska museets samlingar finns en paddelåra som kommit att visa sig vara mycket intressant. Den påträffades vid torvbrytning i Åkermyra som ligger i Hedemora, Dalarna redan 1928. Paddeln låg direkt på lerbottnen cirka två och en halv meter ner i mossen vars botten var helt under vatten.

Personen som hittade paddelåran, Frans Perers, förstod att den kunde vara gammal. Han grävde fram den försiktigt och lämnade den till Riksantikvarieämbetets ombudsman i trakten för påseende och åldersbedömning. Ombudsmannen skickade den vidare till Historiska museet där den kom att bli en del av samlingarna, vilket Frans Perers senare fick ersättning för.

Paddeln är knappt en meter (87 centimeter) lång. Skaftet är rätt så rund, cirka tre centimeter tjockt i genomsnitt, men är samtidigt avsmalnande mot ändan. Bladet, som är svagt kupat och till formen rektangulärt med avrundade hörn, är 23 centimeter långt och drygt 11 centimeter brett. Paddelåran är tillverkad av furu.

Flera dateringsförsök avslöjar åldern

Då Frans ville veta hur gammal paddeln var skickade Historiska museet den till Sveriges geologiska undersökning som undersökte jorden som fanns kvar på föremålet. Utifrån identifierade pollenkorn gjordes bedömningen att paddeln var från yngre stenålder, cirka 2 600 före Kristus.

Ett nytt försök att datera paddeln görs sedan 1964. Vid denna tid var kol-14-datering av arkeologiska föremål en relativt ny metod och stora bitar förstördes vid analys. Av den anledningen ville man inte ta ett prov från själva paddelåran, men en bit björk som Perers hade hittat tillsammans med paddeln skickades in för datering och denna visade sig vara från cirka 5885 före Kristus.

Historien slutar inte här. När Historiska museet skapade utställningen Forntider gjordes på nytt en datering, och nu av själva paddeln. Kol-14-metoden hade nu förfinats så pass att bara lite material från paddelåran krävdes och detta material daterades på Ångströmslaboratoriet i Uppsala 2006. Dateringen blev 7 040–6 640 före Kristus. Paddeln är alltså hisnande 9 000 år gammal och samtida med bland annat Barumskvinnan, ett av de bäst bevarade skelettfynden i Sverige som även den finns i Historiska museets samlingar.