Eksjötaket – ett typiskt 1600-talsmåleri

Efter reformationen i Sverige på 1500-talet förändrades synen på kyrkorummets utsmyckning. Den lutherska läran betonade predikan och ordet, men till skillnad från andra protestantiska inriktningar avvisade man inte bilder i sig utan endast det katolska innehållet. Utsmyckningen i lutherska kyrkor på 1600-talet innehåller därför ofta en stor mängd målningar.

Utsmyckningen av kyrktak och läktarbröstningar skedde efter uttänkta bildprogram. Oftast var det församlingens kyrkoherde som i samarbete med målarmästaren bestämde vilka motiv som skulle vara med.

De vanligaste motiven var tagna från Bibeln. Återkommande teman var Skapelseberättelsen, syndafallet, Jesu liv, korsfästelsen och den yttersta domen. Motiven valdes inte bara för sin teologiska tyngd, utan också för sin berättarmässiga tydlighet. De lämpade sig väl för tolkning i bildform. Och – inte minst – det fanns förlagor att utgå ifrån.

Målarmästare Johann Künkel och kyrkorummet

Målarmästaren Johann Künkel och hans medarbetare utförde taket i Eksjö gamla kyrka 1687. Uppdraget var att pryda kyrkorummet och den invidliggande förstugan. Det innefattade såväl större bibliska motiv som dekorativ utfyllnad av all annan yta.

Eksjö gamla kyrka hade ett tunnvälvt tak i mittskeppet och två platta sidotak ovanför sidoskeppen. Sidoskeppen avgränsades mot mittskeppet av pelare. Kyrkans inre var mycket lik den närbelägna Norra Sandsjö kyrka som ännu existerar. Som en jämförelse fick målarmästaren Johan Columbus 200 riksdaler för att smycka Norra Sandsjö kyrka 1709. Summan motsvarar idag runt 2,5 miljoner.

Kyrkorna med tunnvälvda tak i regionen följer ungefär samma bildprogram. Tunnvälvningen ska föreställa en öppen himmel med ett par bildmedaljonger samt någon form av namnchiffer eller vapensköld i mitten. I Eksjö gamla kyrka och Norra Sandsjö är centralmotivet en kunglig vapensköld. Sidoskeppens takmålningar i sina kassetter är utförda efter ett kombinerat typologiskt och kontrasterande program.

Typologiska och kontrasterande bildprogram

Luthersk kyrkokonst ville omsluta betraktaren med Bibeln. Bibelbilderna var aldrig enbart avsedda att ses som historiska scener, utan de skulle kännas aktuella. Samtidigt skulle det finnas en pedagogisk aspekt av illustrationerna.

Ett typologiskt sätt att arrangera motiven innebar att växla olika scener ur Gamla och Nya Testamentet. Tanken var att bevisa att Jesu liv, död och återuppståndelse var förutbestämd i Gamla Testamentet. Som exempel:

• Jona försökte fly från Guds befallning att bli profet genom att segla i väg över havet. Gud kastade då in skeppet i en storm. Besättningen på skeppet insåg att stormen var Jonas fel och slängde honom i havet där Jona blev uppäten av en valfisk. Efter tre dagar i valfiskens buk lovade Jona att bli profet, varpå han spottades upp på land igen. (Gamla Testamentet, Jona 1:1–13.)
• Jesus beklagade sig till Gud över att behöva offra sitt liv genom korsfästelse. Till slut accepterade Jesus sitt öde. Han korsfästes och dog. Efteråt lade Jesus lärjungar kroppen i en grav, men efter tre dagar försvann kroppen och Jesus återuppstod som Kristus. (Nya Testamentet, Matteus evangelium 27:57–60 och 28:1–10.)

Ett kontrasterande bildprogram kunde i stället visa scener ur Bibeln som var motsatta, till exempel Skapelsen (Första Mosebok, kapitel 1–3) och Domens dag (Matteus evangelium, kapitel 7–12).

Kyrkomålningarnas förlaga och slutresultat

Künkel och hans medhjälpare använde sig av svartvita förlagor ur böcker, bland annat konstnären Matthäus Merian den äldres bok Icones Biblicae (Bibliska motiv) utgiven på 1620-talet. Merians bilder var mycket populära och tjänade som förlagor till många lutherska kyrkomålningar.

En kyrkomålare anpassade alltid förlagan till det befintliga utrymmet. Ibland kunde det betyda att delar fick utgå av utrymmesskäl, andra gånger förändrades motivet för att inkludera fler berättelser i samma bild. Konstnärens tekniska förmåga kunde också göra att mer invecklade motiv eller detaljer fick utgå.

Ett vanligt sätt att utföra måleriarbeten under 1600-talet bestod i att en person – oftast mästaren – skissade motivet och att gesällerna utförde själva målningen. Lärpojkarnas uppgifter var huvudsakligen att riva färg och att städa. Hade målarmästaren flera gesäller, kunde de dela upp arbetet så att var och en utförde det den var bäst på.

En jämförelse mellan förlaga och slutresultat för ett av motiven i Eksjö gamla kyrka kan utgöra ett tydligt exempel:

I berättelsen om Lasarus (Lukasevangeliet 16:19–31) har Künkel valt att komprimera Merians bild. Bakgrundens händelser (Lasarus i himlen och den rike mannen i helvetet) är större och närmre i bild. Den övriga delen av bakgrunden är ändrad till en enklare form. Även huvudbyggnadens trappa är enklare och flera detaljer saknas, som Lasarus stav och bunke. Helt i linje med lutherskt kyrkomåleri har Künkel gjort kläderna något mer samtida. Det festande sällskapet på altanen är helt omgestaltat och en kalk är tillagd.

Eksjötaket blir till ett museiobjekt

Under 1800-talet fick många landsortsförsamlingar bättre ekonomi, vilket gjorde att de ville modernisera sina medeltida kyrkor. Eksjö församling valde av den anledningen att riva den gamla kyrkan 1887, tvåhundra år efter kyrkomålningarnas tillkomst.

För att få tillstånd till rivningen var församlingen tvungen att bevara den gamla interiören. Delar av taket magasinerades därför av Nordiska museet medan församlingen behöll altaret och dopfunten. Takets storlek gjorde att det låg kvar i magasinet fram till 1946 då det sattes upp i Barockhallen i Historiska museet.

Den ursprungliga ordningen på målningarna var däremot inte möjlig att bibehålla, eftersom taket i Barockhallen saknar tunnvalv. Och några delar av taket finns ännu kvar i församlingens förråd.