Drängen som hittade vikingaguld

Ljusterö är en av de största öarna i Stockholms skärgård och där har man länge försörjt sig på jordbruk, jakt och fiske. Uppe på nordligaste delen av Norra Ljusterö, vid en gård som heter Sillinge, jobbade den då 19-årige Josef Jansson som dräng.

Såg något som glimmade

Den här decembermorgonen spände han hästen för plogen och började plöja åkern. Då plötsligt var det något som glimmade där nere i myllan. Eller som Josef själv beskrev det:

Låg på botten av foran. Körde förbi. Tog oppet sen.

Drängen Josef förstod inte direkt vilket fantastiskt fynd han hade gjort. Två vackra och ovanliga guldarmringar, tillverkade av snodda och tvinnade guldtenar och med en sammanlagd vikt på närmare 0,4 kilo.

Tvist med bonden om hittelönen

Josef tog med sig ringarna hem till drängkammaren där dom fick pryda fönstret i hans lilla krypin. En dag kom en person från Blidö på besök. Han fick syn på Josefs ringar och sa åt honom att de borde lämnas in, vilket också skedde. Dock vet man inte om det var Josef själv eller husbonden som såg till att ringarna kom in till Historiska museet.

Josef fick i alla fall en hittelön för sitt fantastiska fynd: 1 100 kronor. Det var en rejäl summa för en dräng på den tiden. Men då hade det redan uppstått en tvist med bonden och Josef fick inte vara med och plöja på fyndplatsen igen, utan blev skickad på annat jobb.  

År 1978 var Josef en gammal man, men fortfarande på benen och kunde då peka ut platsen för de fynd han gjort i sin ungdom. Området har sedan dess genomsökts av Riksantikvarieämbetet med metalldetektor men inget nytt har påträffats.

Sällsynt vikingaguld

Fyndet som Josef gjorde är ganska unikt. Vikingatiden brukar kallas Nordens silverålder på grund av alla de silverskatter som då grävdes ner. Fynd av stora massiva guldföremål är dock ovanliga. I hela Mälardalen, inom landskapen Uppland, Södermanland och Västmanland, har endast sju armringar av guld från vikingatid hittats, varav alltså två kommer från Ljusterö.

Hur hamnade då ringarna i marken? Vem grävde ner dem och varför? Bodde det människor på gården Sillinge redan på vikingatid?

Gravarna berättar

Att Ljusterö var bebott under vikingatid kan vi vara säkra på. Spåren av de dödas gravar är ännu idag synliga som jordblandade högar och stensättningar intill flera av byarna på ön. Vid Sillinge finns inte något sådant så kallat gårdsgravfält. Själva namnformen på gården som slutar på -inge brukar dock räknas till våra allra äldsta ortnamn, kanske tillkomna redan på 500-talet efter Kristi födelse.

Troligen låg här en gård under vikingatid. Den kanske hade en speciell funktion att bevaka farleden utanför. Den var av strategisk betydelse då den ledde vidare in mot Mälaren och Långhundraledens vattensystem in i centrala Uppland. Många andra skattfynd från vikingatid har visat sig ha just denna anknytning till farleder.

Samhällets toppskikt på Ljusterö

Man kan utgå från att personer som hade tillgång till sådana dyrbarheter som guldarmringar tillhörde samhällets absoluta topp. Vid Bolby på Södra Ljusterö grävdes för 100 år sedan ut en 20 meter stor gravhög från järnåldern, som dock visade sig vara utan fynd. Så stora gravar brukar anses tillhöra ett översta skikt i samhället, så kanske var Ljusterö inte alls en fattig fiskarö på vikingatiden.

Varför olika skatter en gång grävdes ner och aldrig grävdes upp igen är en fråga som fått många arkeologer att fundera. Kanske dog personen som gömt undan sin förmögenhet och tog hemligheten med sig i graven. Det kan också vara fråga om en typ av offer, där meningen var att skatten skulle stanna i jorden för evigt.

Fortfarande kommer skatter i dagens ljus, och oftast är det bönder som gör upptäckten, men ibland också lekande barn.