Design under stenåldern – keramikkonsten

Stenålderslokalen hittades vid Gläntan i Turinge socken som ligger i Nykvarns kommun i Södermanland. Huset som hittades skulle visa sig vara från cirka 2300 före Kristus, alltså precis från brytningstiden mellan det som av arkeologer benämns som mellan- respektive senneolitikum.

Huset låg då på en åsrygg ute på en udde i en liten havsvik. Utmed husets väggar hittades sammanlagt tjugo gropar. Dessa gropar visade sig innehålla de brända resterna efter minst åtta människor (barn, män och kvinnor) samt brända ben efter får och/eller getter. I groparna hittades också stenyxor, mindre redskap av ben och flinta samt närmare ett tjugotal keramikkärl.

Av keramikkärlen var tre hela, medan de övriga bestod av mindre skärvor. Huset i Turinge var inte ett vanligt bostadshus utan snarare en grav, ett dödshus.

I en av groparna hade två kärl placerats och inuti ett av kärlen återfanns ytterligare ett mindre kärl. Gropen innehöll också en bränd syl tillverkad av ben från får eller get, liksom brända ben från minst en människa i form av främst långa rörben.

Den person som kunde identifieras var mellan 18 och 44 år gammal när den dog, men vi vet inte om det var en man eller en kvinna. Det som gör detta fynd lite extra intressant är att keramikkärlen skiljer såg åt designmässigt.

Om vi med design här menar kärlens dekor och form var det något som varierade mycket i både tid och rum under stenåldern.

Den äldsta keramiken

Den äldsta keramiken är känd från Skåne och tillverkades av jägare, samlare och fiskare cirka 4600–4000 före Kristus i slutet av senmesolitikum. Keramiken kallas erteböllekeramik och utgjordes av större spetsbottnade kärl med dekor av grunda ovala eller runda intryck som täcker stora delar av ytan. De tillverkade också små skålar, vilka användes som lampor.

Keramiken och det första jordbruket

Den efterföljande tidsperioden kallas tidigneolitikum och varade cirka 4 000–3 300 före Kristus. Från den här tiden finns platser där jordbruk har bedrivits i ett område från Skåne och ungefär upp till Dalälven. På dessa platser har en annan typ av keramik hittats med namnet trattbägarkeramik.

Med jordbruket söderifrån förändrades designen och det finns under denna period keramikkärl med flat eller rundad botten, med rundad buk och sedan en hög hals som är trattformad. Dessa trattbägare är ofta fint dekorerade, där mönster tryckts in i den våta leran innan bränning. Vanligt är nu intryck av snöre och tvärsnodd.

Även intryckta gropar, dragna streck och olika stämplar förekommer. Ibland återfinns dekoren endast i rader nedanför mynningen, ibland täcker den hela kärlen. Förutom trattbägare dyker nu också små kärl upp, både miniatyrkärl och kragflaskor. Kragflaskor är små kärl med en hög hals som fått en krage mitt på. Skivor av lera tillverkades också. Tillsammans blev detta något av en servis.

Den äldsta keramiken i norra Sverige

Inte bara i södra Sverige tillverkades och användes keramik från 4 000 före Kristus. Även allra längst i norr uppe i Norrbotten har keramik hittats. Det har i dessa trakter även påträffats bränd lera, kanske från lerfiguriner, som är 1 000 år äldre, men de äldsta beläggen för just keramikkärl är alltså från strax efter 4000 före Kristus.

Här finns däremot ingen koppling till jordbruket, utan keramiken är av det slag som också hittas inom ett stort komplex i nordöst i framför allt Finland, Ryssland och Baltikum. Det handlar om kamkeramik, som började tillverkas bland jägare, fiskare och samlare redan under mesolitikum. Kamkeramiken har inte den tvådelade uppdelning som trattbägarna har med buk och hals, utan kärlen har helt raka sidor med en rundad eller spetsig botten. Dessutom är kärlen helt täckta med dekor i form av rader eller zoner med olika typer av intryck.

Kamkeramiken i Norrbotten är dekorerad med kamstämpel och gropar. En del keramik är också målad. Någon servis med olika kärlformer förekommer inte, men däremot varierar kärlens storlek betydligt och kärl i olika storlekar har använts på skilda sätt. Det finns alltifrån små miniatyrkärl som inte är större än att en tumme ryms inuti till stora kärl som kan ha rymt upp till cirka 45 liter.

Megalitgravar

Omkring 3500 före Kristus uppträder ett nytt gravskick i södra Sverige. Det börjar byggas monumentala gravkammare, så kallade megalitgravar. Utanför megalitgravarnas ingångar har i många fall rikliga mängder keramik påträffats.

Denna keramik brukar definieras som mellanneolitisk trattbägarkeramik och dateras till cirka 3300–2800 före Kristus. Den servis som fanns inom tidigneolitisk trattbägarkeramik uppträder nu i en ännu större mångfald av former där ofta kärlets delar med buk, hals och ibland bräm är tydligt framhävda.

Det finns nu inte bara trattbägare, utan en lång rad olika kärltyper som till exempel konhalsbägare, brämbägare, skulderkärl, bikoniska kärl, hängkärl och fotskålar med tillhörande lerskedar. Kärlen är ofta rikt dekorerade med varierande mönster indelade i olika både horisontella och vertikala zoner och en mängd olika typer av redskap har använts för att göra intrycken i leran.

Den trattbägarkeramik som under mellanneolitikum hittats på andra platser än vid gravarna är vanligen enklare i sin design. Något som är spännande är att denna keramik främst finns i södra och sydvästra delen av det område där trattbägarkeramik tillverkades och användes under tidigneolitikum. I framför allt öster och nordöst ses i stället en helt annan utveckling under mellanneolitikum.

En ny stil i öster och nordöst

I öster och nordöst kom keramiken att få en annan design. De runda gropintrycken är det kanske mest karaktäristiska draget, vilket också gett keramiken dess namn: gropkeramik.

Den yngsta tidigneolitiska trattbägarkeramiken är ofta svår att skilja från den äldsta gropkeramiken och många gånger har de hittats på samma plats. I stället för att öka antalet kärlformer minskade de, i och med att kragflaskan och lerskivan försvann. Här är det storleken som ändras på de i regel koniska kärlen och precis som inom kamkeramiken förekommer bland gropkeramiken allt från mycket små miniatyrkärl via medelstora kokkärl till rejält stora förvaringskärl.

Bottnen på kärlen är nu inte bara flat eller svagt rundad som på trattbägarkeramiken, utan ibland också spetsig. Den påminner således mer om kamkeramiken, men skiljer sig från denna genom att markeringen mellan buk och hals, den så kallade skuldran behålls. Halsen är dock inte lika hög som på trattbägarna.

Kärlen är ofta fint dekorerade, men denna är inte alltid yttäckande. På framför allt äldre kärl finns intryck endast i rader nedanför mynningen, men mer heltäckande dekor blir vanligare med tiden. Många olika redskap har använts för att göra de olika intrycken, som är rikt varierade, och ofta intryckta i horisontella rader efter varandra.

Gropkeramiken hittas ofta i mycket stora mängder på platser utmed kusten där också de döda hanterats. Ibland finns på dessa gropkeramiska platser spridda människoben, och i andra fall enstaka gravar eller stora gravfält som hittas under flat mark.

Gropkeramik förekommer också något längre norrut än den tidigneolitiska trattbägarkeramiken. Tekniken genomgår vissa förändringar över tid men finns kvar ända till senneolitikums början, cirka 2300 före Kristus.

En ny tradition

Vid den tid som trattbägarkeramiken försvinner ur historien och i samma område som både trattbägarkeramik och gropkeramik använts uppträder under den andra halvan av mellanneolitikum en ny typ av keramik som kallas stridsyxekeramik. Den finns under perioden cirka 2800–2300 före Kristus parallellt med gropkeramiken.

Till skillnad från gropkeramiken är mängden stridsyxekeramik i regel sparsamt förekommande och ofta hittas endast enstaka skärvor förutom i gravarna där hela kärl ställts ner. Keramiken utgörs av en viss variation i kärlform med låga skålar och större klockbägarliknande kärl, men de allra flesta är lite mindre klotformade bägare helt utan skuldra med rundad eller flat botten.

Dekoren förekommer vid mynning, både vid mynning och botten eller är yttäckande och utgörs främst av raka eller meandrande linjer och vinkelställda band. Intrycken är ofta gjorda med först snöre och senare främst med kamstämpel. Det förekommer också att bottnen på kärlen är fint dekorerade.

Hybriditet – i tider av förändring

Hur keramikkärl designades både gällande form och dekor har alltså varierat i både tid och rum under stenålderns lopp. Olika hantverkstraditioner, kontakter och nätverk har haft betydelse, men också till vad och i vilka sammanhang kärlen användes.

När samhället, ekonomin och/eller religionen förändrades kom också designen att bli annorlunda. Spännande är att keramiken på detta sätt också ger inblick i när förändringar var på väg. I brytpunkter är det nämligen möjligt att se hur olika idéer blandas samman, hybridiseras. Detta är inte minst tydligt i brytpunkten från mellanneolitikum till senneolitikum, just vid den tid då dödshuset i Gläntan byggdes.

I östra Mellansverige uppträder nu något som brukar kallas tredje gruppen, vilket definierats som en sammanblandning mellan gropkeramik och stridsyxekeramik. Under andra hälften av mellanneolitikum uppträder också keramik och även spår efter jordbruk längre norrut utmed Norrlandskusten.

Keramiken i norr har av vissa definierats som just tredje gruppen. Inte bara likheter med gropkeramik och stridsyxekeramik har poängterats utan också med den senneolitiska finska kiukaiskeramiken.

För att återvända till Gläntan var det just tredje gruppens keramik som hittades i en av groparna i dödshuset. Två av kärlen i gropen var vanliga stridsyxekärl, men det tredje kärlet var ett stridsyxekärl där den sedvanliga dekoren hade förenats med en rad av gropkeramikens djupa gropar. I detta kärl kan vi ana hur förändringens vindar börjat vina. Under den efterföljande senneolitiska perioden skulle grunden till bronsålderns samhälle växa fram.